Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Lucia. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUCIA
visste han mycket mer om det än hon, för han
gick till botten med saker och ting och
lämnade dem inte förrän han gått igenom varenda
tråd i dem. Fru Fahlstedt och Hildur kunde
slå sina kloka huvuden ihop så mycket de
orkade, de räckte ändå inte ner till de djup
eller upp till de höjder där notarie Grönhagens
tankar rörde sig. Vad visste de om notarien
och hans äktenskap? När man ingenting vet
ska man inte dra några slutsatser. Något hade
väl skett eftersom ångern var så djup och
långvarig. Visste de vad som skett? Nej! Och
glädjen tog man väl inte på sig som en annan
kostym efter sorgetidens slut! Den måste väl
komma inifrån, och när något blivit
genom-värkt som skulle värkas genom, så — nej, nu
går Olsson in till gumman sin och den goda
middan! Och låter bli att tänka på det han
inte begriper, hör det och tig sen, Olsson!
Vaktmästaren stampade snön av skorna och
beredde sig att gå in, och då kom notarien
ut med galoscherna på.
— God middag, Olsson! sa han.
— God middag, notarien!
När notarien gick hem genom gatorna
förundrade han sig alltjämt över den sällsamma
stämning som den ny fallna snön gav honom.
Han såg på månljuset bakom molnen och på
de vita taken och de snöiga träden och hörde
ett svagt ljud av bjällerklang från en park.
Han gick som vanligt över den gamla
kyrkogården, och när han kom fram till kyrkan
stannade han där och såg på dess åldriga och
mörka murar samt försökte titta in genom
korets dunkla, färgade rutor. Det lyste där
inne, och det röda i de dunkelt färgade rutorna
glimmade och glödde varmt och
hemlighetsfullt. Han vände sig om och såg den blå
snöskymningen mellan träden, hörde gatans
avlägsna ljud, den bortdöende bjällerklangen,
och nu kände han åter denna vidunderliga
stillhet, som han känt förut, och den fanns
i honom den låg i snön, i träden, i kyrkans
52. — B. L. M. 1937.
t
höga, mörka murar, men den var ändå
ofattbar och vidunderlig och förvirrande, som
tystnaden alltid är efter ett långvarigt larm. Vad
var det då för ett larm som rått i honom så
länge och så starkt, att han nu, när det
upphört, kände det som om han kommit mitt in
i sjunde skapelsedagens ofantliga, kosmiska
stillhet? När han nu stod och stirrade in
i korets dunkelt glimmande rutor hörde han
hur valven där inne fylldes med orgelmusik,
och den steg som ett dovt underjordiskt dån
och vibrerade genom kyrkans massiva murar,
och det var som att höra rösten från en jättes
lunga. Nu hördes också en ljus kvinnostämma
som sjöng, och den steg späd och triumferande
över orgelns djupa brösttoner. Han kände inte
igen melodien som spelades, men antog att den
hade något med advents- och julhögtiden att
göra. För första gången på mycket lång tid
stod notarie Grönhagen här på kyrkogången
utan att tänka på död och förgängelse, men
han lade inte märke till det, han hade alldeles
tappat bort sig själv. Han visste inte att det
var ett starkt och obändigt levande liv som
fyllde honom, när han hörde den hänryckta
människorösten som späd och triumferande
steg över orgelns dån där inne och sjöng och
lovprisade det ofattbara, han begrep ingenting,
han kände bara en inre kraft, som han inte
vågade kalla glädje, den bländade honom, och
han samlade sig genom att försöka erinra sig
vilken fuga av Bach det var som sedan
kvinnorösten tystnat spelades där inne. När han inte
kunde komma på det beslöt han att hålla
melodien i huvudet tills han kom hem, där han
i sina gulnade nothäften kunde ta reda på
vilken fuga det var. Det störde inte alls hans
ordningssinne i dag att han inte kunde komma
på en viss fuga av Bach, men han låtsades att
det gjorde det, och för alt ytterligare återställa
jämvikten måste han i stillhet banna sig själv.
Det lättade en smula. Och så gick han med
spänstiga steg genom kyrkogårdens blå snö-
789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
