Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Lucia. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
skymning och under de höga svarta
trädgrenarnas täta täcke av snö och kom ut på
den motsatta gatan och var åter i ljuset från
lyktor och butiksfönster och hörde bullret från
spårvagnar och bussar och gled gammalt och
vant in i människornas brådskande tramp
i den här och där redan moddiga snön.
Han hade tio minuters väg hem. När han
kommit in på sin tysta och ensliga gata, där
snön ännu låg vit och ren och stilla, och kunde
se de upplysta fönstren i sin våning blev han
häpen och stannade tveksamt. Vid hans port,
alldeles i skenet från en av de starkt lysande
båglamporna, stod Ulla och en ung man, som
han inte kände, och de stod mycket nära intill
varandra och såg på varandra med leende
ansikten. Eller kanske de inte alls log, kanske
var det bara något ljus som kom inifrån och
genomskimrade deras ansikten, så att det såg
ut som om de log? Notarien greps av en
besynnerlig blyghet och glömde genast den
där fugan av Bach, och för att inte göra sin
dotter förlägen, naturligtvis bara för att inte
göra henne förlägen, gick han in under en
välvd genomkörsport, som låg alldeles i
närheten och som ledde in till en stenlagd gård,
och här väntade han. 1 skenet från de fönster
som vette inåt den stenlagda gården såg han
ett par kärror och några soptunnor samt ett
ensamt, snöigt träd. Han tog upp sin klocka
och såg på den och märkte att han var
åtskilligt försenad, han som brukade vara
punktligheten själv. Varför var han inte punktlig just
i dag? Var det för att han skulle få se de där
två stå där? Förmodligen antog Ulla att han
var hemma, eljest skulle hon nog inte våga
stå här med en ung, okänd man och spärra
ingången för sin far, men det gjorde dock inte
det hela mindre förbluffande. Tänkte hon då
inte alls på att han, hennes far, gick av och
an där uppe i matsalen och blev alltmer retlig
och otålig och att en liten nätt sparlakansläxa
väntade henne för att hon kom för sent till
middagen? Vad hade det flugit i henne?
Notarien började frysa, men ändå fann han inte
alls denna väntan lång, fast han låtsades göra
det. Det var så besynnerligt skönt att stå här
under ett portvalv och frysa i dag, här fanns
steg av människor i snön och här blandades
snölukten med ett portvalvs alla andra lukter,
som man aldrig kan härleda till något speciellt,
möjligen till fuktiga murar eller till gården
innanför, men gårdens lukt var ju en annan
sak, som portvalvet inte hade med att göra.
Det var nu i alla fall en lukt av portvalv, kort
sagt, fast ett portvalv strängt taget inte har
någon skyldighet att hålla sig med egen lukt.
Varför var den där lukten, om det nu var
någon lukt av annat än snö, så ljuvlig och
varför var det så besynnerligt skönt att stå
här och småfrysa i dag, fast middagen kanske
stod och kallnade och man faktiskt var
trettiofem minuter försenad? Han såg över gatan
på husen mittemot, på de vita taken mot de
månljusa snömolnen, och nu märkte han att
molnen blivit tunnare, månljuset bakom dem
trängde alltmer igenom, och just nu kunde
han se en liten klar, glittrande stjärna, och
det var alldeles precis vad man kunde vänta
sig. Det hörde liksom till stämningen, när
man stod i nyfallen snö och väntade ut två
unga människor som antagligen var på väg
att förälska sig i varandra.
Det gick en liten stund, och den var full av
stillhet, så tog den unge mannen där borta
av sig hatten och räckte Ulla handen, och nu
såg notarien att hans dotter log. Det slog
honom för första gången som någonting
egendomligt, att den där smala och långa och
välväxta unga damen var hans dotter, liv av hans
liv, att hon var ett säreget och självständigt
och gåtfullt väsen, som vuxit upp i hans
närhet och som löd hans vilja men som han
aldrig helt skulle kunna behärska. Och medan
han stod och tänkte det såg han att den unge
mannen tappade en handske. Han kunde
tyd
790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
