Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lundkvist, Artur, Sirensång, anmäld av Margit Abenius - Gierow, Karl Ragnar, Ödletid, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
brutet överträffar varandra i blekvit,
frostkylande intighet. Här har man verkligen en
känsla av ”någonting annat”, ett nytt sinne,
ett nytt uppfattande.
I samlingens sista dikt heter den moderna
tidens skald Främlingen, vars sång i
sönder-plockandets tid ”når intet öra, beveker intet
hjärta”. Det är en dikt som är fylld av längtan
att spränga sönder sin egen isolering:
Är jag då en främling i den sanna världen,
i skapelsens mångfaldiga djup?
Som vattenbilder i upptornad källa
är min längtan; men bördan böjer mig tungt
och blodet vill bara rinna djupt nere mellan stenar.
Jag vill spränga min människoforms staty,
ikläda mig tigerhud eller flamingoskrud,
bli träd eller källa, moln eller stjärna,
skälva med berget, dricka med jorden,
ingå i allt och ljuda i allt!
Margit Abenius
Ödletid
KARL RAGNAR GIEROW: Ödletid.
Norstedts. 4: 50.
Karl Ragnar Gierow, som efter långvarig
tystnad ånyo framträder med en diktsamling,
tillhör den ungdom, som med berättigad oro
ser det mörkna vid världshorisonten. Det har
talats mycket om den så kallade ”förlorade
generationen” också i vårt neutrala och
privilegierade land, och det bör endast tilläggas,
att detta tal för vårt personliga vidkommande
skulle må väl av att neutraliseras med en nypa
av självironiens salt. Ä andra sidan är det
självfallet och naturligt, att slagskuggan
härvidlag också måste beröra dem, som ha sin
varelse i periferien av skeendet. Vad vi med
fruktan och bävan känna som kommande ont,
gäller inte bara grannens hus; det kan gälla
vårt eget. ”Ödletid”, Gierows nya diktsamling,
är skriven under tidshändelsernas
damokles-svärd, och den får sin bistra karaktär av det
ödesdigra världsläge, som människan själv
frammanat. I den högt syftande
inlednings-dikten frammanas visionen av de om
urtidsdjur påminnande pansrade kolosser, som
modern teknik åter låter uppfylla vår jord:
Åter bebos
jorden av skridande skrov i pansar.
Åter dansar
havsskum kring gråa kolossers nos.
Åter fälla
mordiska drakar ur skyn.
Åter ur klyftor och dunkla bryn
dödande dunster kvälla.
Den blick, som här granskar det mänskliga
och alltför mänskliga, låter sig inte dupera.
Den är skolad i den skepsis, inför vilken
glädjen blir till en gårdfarihandlare och lustan
till en trälinna, som kan göra anspråk på ”ett
vackert tjänstgöringsintyg”. Och som lika
trogna följesvenner till människan framstå för
detta oförvillade omdöme Sorgen, Mödan och
Sjukdomen. Sådana bittert hälsosamma temata
utvecklar Gierow, ständigt ridande spärr mot
det larmoyanta, med en virtuost fyndig och
expressiv ordkonst i sviten
”Dominantackordet” och med mera tidsaktuell accentuering
och apokalyptisk inscenering i ”1914 in
memo-riam”
Samlingen rymmer också mindre våldsamma
ting: graciös turistlyrik och subjektiv
bekännelse av en säregen styrka och ljuskraft. Den
tanke, som är drömmens död, och det slit för
brödfödan, som kan vara poesiens fiende,
ställes oss för ögonen i de utomordentliga
dikterna ”Spöktimmen” och ”Konsert”, den
senare ett prov på den gierowska diktionens
djärva konkretion:
Slipad prosa
kalhugger sångens skog.
Timmer och cellulosa
skördas, där bruset dog.
Själv har jag nått besinning,
gråsprängd i själ och tinning,
fetmad och överlagd.
Vinning, vinning,
det blev min levnads bragd.
Genomspanat
är vårt mysterium.
Allt vad en tanke anat
kartlägges tum för tum.
Vettet underkuvar,
rustat med tub och skruvar,
väglett av ultrabloss,
drömmen som ruvar
inom och över oss.
Gierows nya dikter bevisa med all önskvärd
tydlighet, att han tillhör deras klan, för vilka
sången är ett spontant och oundgängligt
behov. Hans versifikatoriska konst kan någon
gång te sig väl ekvilibristisk och halsbrytande,
men där han når högst i sitt lyriska föredrag
kan han skapa så fulländade ting som den
819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
