Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gierow, Karl Ragnar, Ödletid, anmäld av Johannes Edfelt - Hildebrand, Karl-Gustaf, Vårdagjämning; Lagercrantz, Olof, Den enda sommaren, anmälda av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
rena och monumentala ”Natten sjunger själv”,
en av de mästerliga dikterna i yngre svensk
lyrik:
Modern som bar dig,
minns vad hon fött.
Än har jag kvar dig,
kött av mitt kött,
— blick som du spörjer hos,
knä som du sörjer hos,
famnen som tar dig,
när du är trött.
Dagen du spiller,
sinar till slut.
Dina små griller
lösa sin knut.
Sagor berättar jag.
Svepningen glättar jag.
Dina pupiller
blåser jag ut.
Johannes Edfelt
Ung lyrik
KARL-GUSTAF HILDEBRAND:
Vårdagjämning. Wahlström & Widstrand.
3: 75.
OLOF LAGERCRANTZ: Den enda sommaren.
Wahlström & Widstrand.
3: 75.
En energisk strävan att fixera ett
evighetsperspektiv utgör ett grundläggande drag
i Karl-Gustaf HlLDEBRANDs nya diktsamling,
som vädjar såväl till den av expressiv lyrisk
ordkonst som den av mänsklig problematik
intresserade. Den erotiska lyrik, som möter oss
i denna bok, har en alltigenom förandligad
prägel; den har, också där den blommar mest
tvångslöst, som i den utomordentligt vackra,
arkaiserande ”Körsbärsträd” — ett drag av
otillfredsställelse, av asketism — sit venia
verbo. Den nöjer sig inte med att låta detta
vara detta: den vill mer än blodets lust och
famntagets förglömmelse. Man kan i denna
poesi bevittna, hur själens oförnöjsamhet med
det fysiskt givna gradvis stegras för att till
slut i sin expansion tangera det
överpersonliga, det metafysiska. Gäller det att konkret
bevisa denna tes, kan utgångspunkten
lämpligen förläggas till den vackra dikten ”Hunger”,
vari det heter:
Fågeln sjöng en liten stund.
Då blommade alla lunder.
Kropp mot kropp, mun mot mun.
Ändå en evig hunger.
Och i en annan dikt, ”Vändpunkt”, heter
det i magistrala ordalag:
Tro och gemenskap skall vi aldrig hinna
förrän all nöd vi ärligt genomgått.
Kan rymd bli kropp och Man bli ett med Kvinna
utan all visshets fräna sammanbrott?
Gråt inte nu! Jag hjälper dig att bära.
Torka min panna, när det blir för svårt!
Detta är priset för att komma nära
det enda land som verkligen är vårt.
Vi måste pejla döden för att kunna
bygga vårt hus tillräckligt ljust och strängt.
Barn, ge mig vatten av de klara brunnar
som natt och ångest ur vår klippa sprängt!
I ”Dröm om döden” tar poeten ännu ett steg
ut ur egocentriciteten och hän mot det
övermänskliga :
Våra kroppar vill fylla sitt mått.
Vår kärlek vill mer än sig själv.
Vill lida, befrias och skapa
en gud, en gärning, en son.
Vad vi bevittna i denna svit av dikter är
alltså ingenting annat än en gradvis skeende
perspektivförskjutning mot det översinnliga.
I lyrik, som omisskännligt har bekännelsens,
biktens och bönens karaktär, närmar sig
Hildebrand ett rent kristet betraktelsesätt: han
ger i dikter, där det extatiska trycket någon
gång hotar att spränga formhöljet,
avväpnande uttryck för ett medlidande med det
löjliga och snedvridna, det orena och
motbjudande. Det renhjärtade patos, som
genomströmmar sådana dikter som ”Bön” och
”Donatorn i Gent” kan föra tanken till slavisk mystik,
till Tolstoj och Dostojevski. Skeptikern kan
inför detta vitglödgade allvar lägga ner sina
vapen. Linjen, sont är logisk och konsekvent,
föres vidare i sådana dikter som ”Jabboks
vad” och ”Befrielse”, och sången klingar
befriad ut i ”Bröllopspsalm”, som stadfäster
en ortodoxt kristen förtröstan.
Askesen och världsfrånvändheten har i dessa
dikter sin dialog med det medlidande, som är
första steget till mänsklig gemenskap. Har jag
häri riktigt sett poetens dilemma, hans innersta
samvetsnöd? Ur en klyvnad och ett
spänningsförhållande är i varje fall denna sång stigen.
Det är det ärligt genomlidna som ger
Hiide-brands dikter en levande glöd och ett extatiskt
vibrato, som gör dem till något i ung svensk
lyrik ovanligt.
820
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
