Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hedberg, Olle, Grop åt andra, anmäld av Georg Svensson - Sandgren, Gustav, Dans till gryningen; Lilja, Gertrud, På allmän sal; Lyttkens, Alice, Det är dit vi längtar, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
finns en parallellitet mellan huvudpersonens
utveckling och romanens, som är ytterst
verkningsfull.
Olle Hedberg är en intressant författare,
som man inte lätt blir på det klara med. Han
är själv något av en Karsten Kirsewetter, som
gärna roar sig på sina figurers bekostnad.
Hans kyliga malice kan bli repellerande, hans
flotta uppträdande retsamt. Men man kan inte
komma ifrån, att han är en överlägsen skribent
och människokännare, vars ironiska leende
förföljer och oroar en, även när man avvisar något
han skrivit. Man kan granska honom sida för
sida och säga sig, att detta är väl inte så
märkvärdigt, men när man är färdig med ett kapitel
eller en bok av honom har man en obehaglig
känsla av att man försummat att läsa något,
som stod skrivet mellan raderna. Och är det
inte detta, som är den verkliga konsten: att
uttrycka något utan att säga det, att få en
slutsumma, som är större än de enskilda
posterna sammantagna? Georg Svensson
Fest och vardag
GUSTAV SANDGREN: Dans till gryningen.
Bonniers. 6: 50.
GERTRUD LILJA: På allmän sal. Bonniers.
5: 75.
ALICE LYTTKENS: Det är dit vi längtar.
Bonniers. 6: 25.
Gustav Sandgrens spelmanshistoria ”Dans
till gryningen” är rolig att läsa, fast ojämn,
och författaren är aldrig någon döddansare.
”Han lindade melodien kring tallstammarna
och granarnas yvighet så blankt han kunde”,
heter det med karakteristisk språklig fantasi.
De första hundra sidorna ger mest, och man
smittas av berättelsens graciösa rytm och
extatiska spelglädje. Huvudpersonen är en pojke,
om vars jordiska förhållanden man får veta
att han äger fader och moder och bor
nånstans. Men i fråga om det himmelska och
betydelsefulla är han spelman med uppgift att
spela på fester och förlösa människornas
bundna sinnen, enligt den visshet som är hans,
att livet inte består av idel gråa säckar att
lassa. Hair är förälskad i yrket och lätt berusad
av någon slags himmelsk spirituösa, som
kom
mer honom att se världen saligt rik.
Romantikern har en stegrad känsla av sin egen
individualitet (och ”värld”). Den avtecknar sig mer
och mindre tydligt mot en bakgrund av liv
och människor mera i allmänhet, och i ”Dans
till gryningen” är det en lövsusande svensk
landsbygd med folkliga typer i stugor, i arbete,
i nykterhetsloger, på dansbanor och gamla
kultplatser, som bildar bakgrund. En del typer
är vekt och känsligt uppfattade, andra mycket
roliga, till exempel självtänkaren Karlsson och
den lipande och skvalgråtande Maja i bönhuset.
De utmärkta ledmotiven spänner
förväntningarna: gossens konstnärsdröm och flickan
som ska studera — med allt vad detta innebär
av ansats och strävan, svårighet och
möjlighet och konfrontation med verkligheten. Men
tyvärr tillåts de aldrig bli ledande och bärande,
de splittras i fragment och vackra detaljer; en
så fantasiväckande gestalt som idioten till
exempel, släpper författaren ifrån sig ofärdig,
och den vaga erotiken är sannerligen inte av
något intresse. Man bör ta denna bok som
improvisation och impromptu, men början
och ansatserna lovar egentligen något mera.
Gertrud Liljas värld däremot heter
vardag och verklighet. Det är ”vardags vind”
i hennes romaner och noveller. Inom sitt
format är Gertrud Lilja så skicklig att man
nästan frestas att förbise det. Hon har en till
fulländning driven förmåga att skildra precis
”som det är”. Den långa novellen ”På allmän
sal” återger sjukdomens avgränsade värld: den
fasta rutinen, de särartade förnimmelserna efter
en operation, den egendomliga nyorienteringen,
det goda kamratskapet med olycksbroder. Inga
märkvärdiga saker, men perfekt återgivet — så
som det är. I den utmärkta novellen
”Revolution” sitter en ung man i en järnvägskupé och
iakttar i hemlighet sin kvinnliga
medpassagerare, tar in henne med ögonen, och med mjuk
lätthet etsas bilden fram av en distingerad
överklasskvinna, präglad till fulländning av
sin svala, skyddade existensform. Så återser
han henne på kvällen, en revolution har gått
fram i hennes värld, och hennes ansikte är ett
annat och oigenkännligt. Gertrud Lilja har en
fast blick för dessa förändringar i ett ansikte.
En av de finaste novellerna är ”En man bakom
disken”. Den vardagliga miljön, de invanda
833
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
