Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Sandgren, Gustav, Dans till gryningen; Lilja, Gertrud, På allmän sal; Lyttkens, Alice, Det är dit vi längtar, anmälda av Margit Abenius
- Edqvist, Dagmar, Fallet Ingegerd Bremssen, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sysslorna, den vardagsbanala huvudpersonen,
och i detta den höga, stränga, obevekliga
Sorgen. ”Olofsson expedierade inte fel, hans
ansikte var sig tämligen likt, fast allvarligt,
och kunderna började foga sig i detta ansikte
och smått glömma det förra leende och
jovialiska. De började också smått glömma
anledningen till det förändrade ansiktet, det finns
ingen möjlighet att tänja ut intresset och
medlidandet i oändlighet. Olofsson var för en ytlig
iakttagare alltjämt en vanlig belåten handlare,
i varje fall en vanlig handlare, fast hans själ
var ute på underliga strövtåg, umgicks med
tankar på liv, död och evighet.” — För de av
livet ostämplade ansiktena har Gertrud Lilja
ingen sympati. De ytliga, tanklösa inger henne
ett beskt äckel. På ett ovanligt sätt kommer
hon genom sin realism och precision nära
hjärtat hos sina människor.
Om Gertrud Liljas kvalitativa novellkonst
gäller detsamma som om disponentens festsal
och brudgummens mor i novellen ”Den
este-tiske verkmästaren”, vilka båda hade samma
betingelse för skönhet: att vara äkta i sitt slag.
*
Med ”Det är dit vi längtar” har Alice
Lytt-kens avslutat sin trilogi om Ann Ranmark.
H j ältinnan seglar här in mot äktenskapets hamn
och når en vänligare kontakt med sin mor.
I denna volym hotar diskussionen att ta
överhand över berättelsen och stilen är betänkligt
torr och docerande. Då var det betydligt mer
fart och liv i de två föregående delarna med
deras kloka och redliga skildring av pressande
yrkesarbete under bördan av ett djupgående
underlägsenhetskomplex. Författarinnan har
kanske tömt ut sitt ämnes resurser och får väl
nästa gång ta ett spadtag i alldeles ny jord.
Margit Abenius
Fallet Bremssen
DAGMAR EDQVIST: Fallet Ingegerd
Bremssen. Bonniers. 5: 75.
Man kan inte gärna förebrå en elefant att
han är ograciös, eller en pingstpredikant att
han inte är lika sprallig som Sture Lagervall.
Lika litet kan man förebrå Ingegerd Bremssen
att hon inte är något muntert fall. Det är
alltså inte en anmärkning utan ett
konstaterande, om man säger, att Dagmar Edqvists
nya roman är tung. Den är tung på flera sätt,
dels positivt, dels negativt, om jag får använda
de uttrycken. Den är tung i stilen. Det
sammanhänger med ämnet men beror inte
uteslutande därpå. Man har ingen känsla av
berättarglädje hos författarinnan. Det är
mycket möjligt, att man misstar sig, men det
är svårt att frigöra sig från intrycket. Till
tyngden bidrar ytterligare, att författarinnan
upprepar samma sak på flera ställen. Så får
man lösningen på det psykologiska problem
hon tagit upp till behandling i icke mindre än
tre föga avvikande versioner: först då man
följer läkaren-analytikern fram till den punkt
där det klarnar för honom, sedan får man
läsa den i hans ordagrant citerade rapport,
och slutligen blir man trakterad med den
i domarens referat av fallet inför
nämndemännen. Det är grundligt och samvetsgrant,
men för den genomsnittligt begåvade läsaren
är det minst en gång för mycket. Efter
dessa reservationer kan det vara på tiden
att erkänna att Dagmar Edqvists roman ar
en tungt vägande bok även i positiv
betydelse.
Redan som arbetsprestation är den
imponerande. Inte med hänsyn till sidantalet men
i fråga om det arbete, de studier som måste
ligga bakom. Hon har måst göra sig förtrogen
med en miljö — sinnessjukhusets — som inte
ligger öppen för var och en, hon har satt sig
in i den svenska rättsproceduren, vilken har
sina irrgåhgar för den oinvigde, och hon har
studerat den moderna psykoanalysens metoder
mera ingående än vad som behövts för att
kunna placera facktermerna på rätt ställe.
Detta kunde vara nog som bevis på
författarinnans intellektuella energi, men det hade
ändå inte blivit någon roman, om hon inte
också hade presterat en detektivbokförfattares
kombinationsförmåga och en intuition, en
förmåga av inlevelse i de skildrade personernas
känslo- och tankevärld, som man inte är
bortskämd med i dagens svenska litteratur. De
bägge huvudagerande är fullständigt
genomlysta. Att även bifigurerna framträder som
psykologiska studier av träffsäker verkan hör
alltså nästan till saken, men så mycket mera
häpnar man över författarinnans kompletta
834
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Sep 18 14:30:19 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-10/0064.html
