Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sandgren, Gustav, Dans till gryningen; Lilja, Gertrud, På allmän sal; Lyttkens, Alice, Det är dit vi längtar, anmälda av Margit Abenius - Edqvist, Dagmar, Fallet Ingegerd Bremssen, anmäld av Thure Nyman - Nilsson Piraten, Fritiof, Bokhandlaren som slutade bada, anmäld av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
misslyckande, när det gäller att återge en
elva-årings uppträdande och språk inför domstolen.
En lapsus eller vad?
Att referera bokens innehåll skulle vara
olämpligt, därför att läsarens intresse
vidmakt-hålles genom att nya fakta i målet undan för
undan sipprar fram. Metoden kan om man så
vill betraktas som en av bokens svagheter, men
det är svårt att säga, hur författarinnan annars
skulle ha gått till väga. Att det rör sig om ett
brott eller rättare sagt två och ett fall av
psykisk depression i samband därmed har
redan antytts. Men författarinnan har inte
nöjt sig med att kombinera ett slags
psykologiskt detektivproblem och demonstrera
uppgiftens lösning. Det har knappast ens varit
hennes huvudsyfte. ”Fallet” Ingegerd
Brems-sen är avsett att belysa ett problem av vida
större räckvidd, ett problem som rör hela
mänskligheten och som i våra dagar fått en
allt fruktansvärdare aktualitet och betydelse.
Det är frågan om våldet som ett inte bara
godkänt utan på sina håll förhärligat medel
i rättsordningen mellan individer och folk.
Ingegerd Bremssen är uppfostrad i krigisk och
traditionsbunden anda. Hon tror på ”äran”
som ett värde utöver liv och död, en skymf
måste avtvås, och mod är alt ta på sig ansvaret
för sina gärningar. Som representant för en
motsatt, om man så vill demokratisk, i varje
fall humanitär uppfattning står i boken doktor
Arnholm. Hans tes är den, att våld föder våld,
brott föder brott och olycka. Våldet är ofta
ett utslag av rädsla och inte som många tror
någonting gloriöst. Mod är att inte vara rädd
för våldet. Man ska stå det emot, menar han,
men man ska inte möta det med våld annat
än möjligen till nödvärn. Våldet ligger i vår
natur, men det är kulturmänniskans plikt att
söka behärska det i det enskilda fallet såväl
som i umgänget folken emellan, och boken
slutar med att doktor Arnholm och hans
nyblivna maka, Ingegerd Bremssen, reser till
Spanien för att göra en undersökning
angående krigsmentalitetens rötter.
Författarinnans resonemang är väl inte på alla punkter
oemotsägligt, men det är denna utblick över
mänsklighetens situation av i dag, som gör
Dagmar Edqvists roman till något mera och
betydelsefullare än en skarpsinnigt genomförd
analys av ett unikt fall. Thure Nyman
Tragedi i Grimsby
FRITIOF NILSSON PIRATEN:
Bokhandlaren som slutade bada.
Bonniers. 7: 50.
Den bokhandlare man gör bekantskap med
i de första kapitlen av Fritiof Nilsson Piratens
nya bok är ingen lustig och, vad värre är,
ingen intressant person. Han förefaller innan
man lär känna honom närmare att endast vara
en av de så kallade komiska typer som
författare i nödfall för in i böcker och hopar
kapitel kring, en typ av ganska gammal men
inte särdeles god årgång. Hjalmar Bergman,
Gustaf Hellström, Ludvig Nordström och
Birger Sjöberg har skapat konst av sorten,
gjort lustigkurren till levande människa med
allt vad detta kan innebära av tragik och
komik, men många andra har sorgligen
misslyckats just därför att avsikten, att till varje
pris vara rolig, uppfyllt författaren så
intensivt att han — eller hon — glömt bort att
vara mänsklig. Dessutom är det onekligen en
svår uppgift att efter de fyra stora namnen
här ovan numera göra en svensk
småstads-skildring med lustiga gubbar i utan att det
verkar skåpmat. ”Snörmakare Lekholm får en
idé”, en av vår litteraturs ståtligaste romaner,
som särskilt en yngre generation har
anledning att betrakta med respekt, lever tack vare
författarens psykologiska kunnande och det
sociala perspektivet. Liknande är det med
Nordströms småstadsskildringar, som bottnar
i ett kunnande som inte bara gäller utseendet
på den lustiga gubbens näsa utan också hans
plats i en social miljö, som förgrenar sig såväl
ut i tiden som i geografien. Hos Hjalmar
Bergman möter man inte knepigt uttänkta,
burleska situationer, utan rätt och slätt flödande
liv, som är så, och i ”Kvartetten som
sprängdes” besegras man både av berättarens egen
glädje över att få skildra sin småstad och av
den förståelse, nästan ömhet han hyser för
sina figurer. Om de råkar halka på livets
storgata och slå sig i baken är han inte den förste
som ger upp ett gapskratt.
Min avsikt är inte att slå Nilsson Piraten
i skallen med dessa fyra stora författare, utan
tvärtom att peka på hur svart det måste vara
att efter dem göra en småstadsskildring, låt
vara i den något burleska stilen, så att den
835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
