Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nilsson Piraten, Fritiof, Bokhandlaren som slutade bada, anmäld av Eyvind Johnson - Carlberg, Gösta, Bären varandras bördor, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
verkar övertygande konst. Och de första
kapitlen är inte lovande: man tycker att man
hört talas om allt detta förut och att själva
idén med Grimsbyherrarnas badklubb inte bör
vara värd så många sidor. Det är först med
bokhandlare Jacobs och knekten och
taktäcka-ren Krakows erotiska stockholmsresa man
börjar tycka att ”Bokhandlaren som slutade
bada” är en rolig bok. Skildringen av den
långa järnvägsresan från Sydsverige till
huvudstaden — det är på sjuttiotalet händelsen
utspelas — och äventyren i det dåtida, vintriga
Stockholm är överdådig: några kapitel som
både har kulturhistoriskt värde och är
verkligt roliga. Just i sådana skildringar som
denna och i kapitlen om den svensk-belgiska
damen, som efter många års hemlighetsfull
tillvaro i Antwerpen kommer tillbaka till
Grimsby, slår sig ner där och exotisk, lysande,
parfymdoftande, sidenprasslande, världsvan
och erfaren verkar som en främmande fågel
i det lilla samhället, visar det sig att Nilsson
Piraten är en ypperlig berättare. Torkan i de
första kapitlen har försvunnit, han blir bred
och mustig och använder kraftiga ord och
färger. Med ens är man fångad av berättelsens
rytm. Boken blir dramatisk, allt går rasande
snabbt undan. Amélie — före detta Amalia —
har pengar och sätter sin något snedvridne
brors hus i stånd och friar till och gifter sig
med den hittills om kvinnor ganska okunnige
bokhandlare Jacob, och deras nästan
himmelska lycka varar ända till dess Amélie av
en tillfällighet avslöjas som före detta
bordellmamma. Lyckans sköna byggnad i Grimsby
brakar ihop. Bokhandlarhemmets märkvärdiga
utländska byffé visar sig vara en gammal
bordellmöbel med skumma minnen i sitt inre,
bland annat i form av så kallade franska kort.
Den gode Jacob — egentligen Jacques —
försöker när den fruktansvärda skandalen
kommer att modigt stå på sin hustrus sida. Men
Amélie har fått en alltför kraftig stöt, då alla
hennes förhoppningar om ett lugnt, anständigt
liv i det undangömda samhället krossats, hon
avvisar honom, börjar supa vilt och förfäas,
sjunker allt djupare och dör efter en tid.
Hela detta avsnitt är utomordentligt bra
gjort. Jacob hårdnar, drar sig undan sin
gamla vänkrets och blir en ensam man, medan
hustrun, som stänger in sig i sin del av
våningen, alltmer börjar likna en
bordellmamma även till det yttre. När hon äntligen
dör har bokhandlaren kommit så långt att
hans förälskelse i henne förvandlats till hat,
och han låter resa en skändlig sten på hennes
grav. Först på dödsbädden ångrar den gode
mannen sig — och då får läsaren också veta
verkliga orsaken till att den forne
badar-brodern och ordföranden i Grimsby
söndags-badare- och diskussionsförening slutade bada.
Effekten kommer en smula överraskande, men
gör viss verkan: det är en hemlighet av samma
slag som den Paganel avslöjar för major
MacNabbs i slutkapitlet av ”Kapten Grants
barn”. Eyvind Johnson
Prisromanen
GÖSTA CARLBERG: Bären varandras
bördor. I—III. Bonniers. Per volym
7: 50.
1.
Hur många som kommer att läsa Carlbergs
prisroman, är inte så lätt att gissa, men
däremot har sannolikt alla B. L. M: s läsare redan
genom recensionerna i pressen klart för sig,
vad boken behandlar. Ett referat torde därför
kunna överhoppas. I stället skall göras ett
försök till granskning och värdering av detta
mycket ovanliga litterära verk.
2.
Varje läsare av ”Bären varandras bördor”
måste ha frapperats av ett underligt
dubbelperspektiv i boken, som gör den oklar och till
sin syftning dunkel. Hjälten Göran är ju
tydligt författarens alter ego. Hans handlingar
skildras väsentligen av en person som talar
i första person. Dessa två personer är
självfallet icke identiska, men de går ofta på ett
märkligt sätt över i varandra. De reagerar
många gånger på alldeles samma sätt (se till
exempel 111:22, nederst på sidan!), och det
är alldeles tydligt att Carlberg splittrat upp
836
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
