Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carlberg, Gösta, Bären varandras bördor, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sig själv på dessa två personer. Det är hans
rätt som romanförfattare. Men läsaren som
forskar efter jätteverkets mening, den positiva
tendensen bakom alla ursinniga och desperata
utfall och karikatyrer, frågar sig, om icke hela
bokens hemlighet ligger just i denna
uppdelning. Jag skall förklara mig.
Huvudgestalten — den av sin mor, sin far,
sina lärare, sin omgivning, av präster,
predikanter, oxfordare och generalkonsuler
plågade neurotikern Göran — framställs i boken
som en oförskyllt lidande man, som drivs till
lögn, stöld och homosexualitet av det honom
övermäktiga yttre trycket. Författaren
granskar honom med en nästan manisk iver, och
han gör ingen hemlighet av alla hans
snedsprång och förvillelser. Emellertid är det
alldeles uppenbart, att författaren vill försvara
Göran. Han tar våldsamt parti för honom, han
vädjar bevekande till läsaren om medkänsla
och förståelse, och han utmålar med ett
glödande hat alla Görans plågoandar. Vad som
med detta arrangemang förblir oförklarat,
är att Göran överallt väcker sådan
misstänksamhet, att alla tar avstånd från honom,
att han av alla instanser betecknas som en
ytterst farligt anlagd ung man utan skymten
av karaktär. Läsaren låter med andra ord
inte helt övertyga sig av denna redan genom
sin längd irriterande plaidoyer. Han frågar
sig, om det icke också finns andra sidor av
verkligheten, som man borde ha med för att
kunna bedöma fallet rättvist.
Dessa andra sidor finns nu verkligen med
i boken. Men icke knutna till Görans gestalt.
Frånser man en svag antydan om Görans slarv
(II: 64: ”Han slarvade bort sitt liv”),
förekommer det knappast i hela denna väldiga
själs-pejling någon verklig kritik av huvudpersonen.
Däremot äger boken själv — närmare bestämt:
författaren och den person, som kallar sig
”jag” — sidor, som alldeles utmärkt förklarar
de känslor Göran väcker, och som man gärna
ville tro egentligen tillhör hans gestalt. Jag
tänker då på bokens drag av kverulans,
självmedlidande, sj älvupptagenhet samt dess
ursinniga och fullständigt ohämmade hat mot en
rad tydligt antydda personer, av vilka några
tillhör offentligheten i vårt land, som dock
blott velat hjälpa. Någon polemik skall här
icke företagas; kanske kan jag inskränka mig
till att säga, att jag aldrig förrän under läs-
GÖSTA CARLBERG
ningen av Carlbergs bok helt begripit, vilken
dumhet jag gjort då jag själv i några böcker
i självförsvarssyfte infört levande personer.
Det är nämligen ett faktum — och ett faktum,
som man bör vara belåten med — att läsaren
rent instinktivt ställer sig på de angripnas sida
i alla nyckelromaner. Man förstår, hur
författaren drivits till denna uppdelning, detta
dubbelspel. Han har i boken ett synnerligen
stort besvär med att övertyga läsaren om att
kverulanten och psykopaten Göran verkligen
kan bli sina vänners vän och ojämförlige
hjälpare. Han försöker suggerera oss att tro,
att Görans själ innerst inne är ren och ädel,
och han gör sig på flera ställen en ofantlig
möda att försvara Görans illgärningar: ”Ty
då han sprang och snattade ur moderns
portmonnä, var hans tankar ur funktion . . .”
(I: 309); ”Och det var alldeles klart, att den
militaristiske rektorn måste tro, att pojken
ljög. Men faktiskt var det så: han hade inte
en aning om vad han skrivit dit under
natten ...” (11:86). Med denna bild av Göran
som den oförstådde och skuldlöse — hans
55. — B. L. M. 1937.
837
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
