Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carlberg, Gösta, Bären varandras bördor, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
”skuldpuckel” är nämligen ett sjukt komplex
och ingen verklig skuldbörda — kan icke
några hätska och gemena sidor förenas.
Följaktligen opereras de bort och införlivas på
annat sätt med romanen. Det kan kallas ett
konstnärligt arrangemang. Men det kan också
kallas ett stycke verklighetsförfalskning.
3.
Vad är det som lever i detta väldiga verk,
som rymmer så mycket blandat gods, så många
psykologiska felteckningar (se särskilt I: 106
och 391!), men som ändå håller läsaren fast
som i ett skruvstäd genom sin intensitet och
ursinniga kraft? Enligt min smak når
författaren högst, när han lämnar Göran, till
vilken han står i ett förhållande, som hindrar
honom att se klart, och i stället kastar sig
över — det är det enda adekvata uttrycket! —
fristående gestalter och i snabba drag
porträtterar eller analyserar dem. Jag tänker på
den stormsvärande, bullrande, gemene,
spionerande, triumferande, sadistiske generalkonsuln,
som författaren verkligen lyckats göra till en
storartat levande gestalt. Man glömmer inte
hans skratt: ”Elefanthjorden galopperade, och
trettiotvåfotsstämmorna dånade . . .” Likaså är
Carlberg alldeles ypperlig i teckningen av det
internationella teamet kring Frank Buchman
i Oxford; anmälaren har själv en annan
mening än författaren om denna rörelses allvar
och stränghet, men detta hindrar honom icke
från att med glädje ta del av denna
strålande karikatyr. Alldeles utmärkt är också
den oxfordfrälste lundastudenten tecknad, som
kommer och skall frälsa den arme Göran.
Hans jämmerliga skumraskmanöver avslöjas
på ett ypperligt sätt. Den ohyggliga modern
glömmer man inte heller i första rappet; hon
är sannolikt den svenska romanlitteraturens
ruskigaste fruntimmer. Likaså lever den av
författaren hjärtligt hatade religiösa
författarinnan sitt eget konkreta liv, och läsaren
överraskar sig med att hela tiden — författarens
alla försök till trots — känna den starkaste
sympati för hennes helhjärtade och trogna
kamp för att få Göran i hamn. Med risk att
missförstås vill jag också tillägga, att jag
finner de homosexuella sidorna i boken givna
med stor konstnärlig säkerhet och helt
övertygande psykologi. Överhuvud är Carlberg
alldeles ypperlig, så fort han lämnar kverulansen
och låter ironien eller satiren svepa med
piskslag om öronen på mänsklig fänad. Då får
också hans språk en utomordentlig slagkraft.
Modern sitter vid pianot ”som en vaggande
kejsarlilja i de drillande strömmarna”,
pen-sionatshäxan hugger med sin ”hummerklo”
efter hemligheter och förtroenden, begreppet
”försörja” dyker upp som ett hemskt spöke,
”skuldpuckeln” skjuter i vädret, och de leende
”oxfordhelgonen” går i elegant dress omkring
på ”paradisets gräsmattor” i Oxford . . . Det
är uddigt, infamt och kraftfullt alltsammans.
Och allra bäst är Carlberg, när han släpper lös
sin humor, som då han om en sedlighetsivrande
borgare berättar, att han hämtat sin ingående
kunskap om onanien ur en läkarbok, ”som
han ärvt efter sin salig svärfar, som i sin tur
en gång under sin ungdom köpt in den på en
auktion efter en gammal änkeprostinna”. Jag
skall heller inte förneka, att jag finner
parodierna på skumraskkristendomen,
lögnkristendomen helt uppbyggliga i sin fräcka
träffsäkerhet och sitt galna spexhumör. Det står
för mig alldeles klart, att Gösta Carlberg är
en författarbegåvning av mycket hög klass,
och att det bara gäller en frigörelse från
själv-upptagenhet och kverulans för att hans
verkligt djupträngande människokunskap, hans
glödande intensitet, hans ytterst fina
språktalang och hans tydligen väl skolade intelligens
skall komma helt till sin rätt. Ännu har det
emellertid knappast skett.
4.
Delvis tycks detta bero på att Carlberg sitter
fast i en deterministisk åskådning, som är
starkt påverkad av psykoanalysen, och som
aldrig för till frihet. Man har all aktning för
hans ärliga längtan efter frihet — ”skänk den
levande friden åt alla levande människor!” —
och för hans ideal av en positiv, fri,
altruis-tisk människa. Men man vägrar att tro, att
den rekommenderade vägen för dit. Hur kan
det komma sig, att den av författaren så
hjärtligt avskydda grupprörelsen i höstens bokflod
representeras av så fria, starka, positiva böcker
som Ronald Fangens och Harry Blombergs,
medan hans egen analyserande roman är som
en stor outvädrad och kvalmig oscarisk
skräcksalong med plysch och antimakasser och vita
kalsongöverdrag över möblerna? Varför talar
oxfordböckerna om hälsa och ”Bären
var
838
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
