Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carlberg, Gösta, Bären varandras bördor, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
andras bördor” om ohälsa? Därför att den
åskådning författaren hävdar är orimlig. Det
är riktigt, att endast den själv frigjorda och
lyckliga människan kan skänka andra
människor hjälp, som det så fint utvecklas på
många ställen i boken (till exempel 1:403
—404), och det ligger mycket befogat i
författarens rasande angrepp mot de skenkristna
hycklarna med deras fega askesmoral. Men
man blir helt häpen, när man undersöker, hur
författaren själv skulle ha velat, att bokens
gestalter hade reagerat mot den arme Göran.
Det blir rena blötheten — en allmän
sentimental försonlighets- och relativitetslära, som
kallar sig livsbejakande, därför att den släppei’
all kontroll och alla ideal. Man kan med
fördel reflektera litet över varför Göran icke blir
den hjälte, bärande andras bördor, som han
skulle bli. Författaren säger, att det beror på
att han icke själv var lycklig, och som
förklaring till detta hänvisar han till hans arv
och hans uppfostran — alltså ett tröstlöst
deterministiskt resonemang. Men om nu
verkligen denna arvsbundenhet gäller för oss alla,
om alltså varje förvandling är otänkbar — vad
är då meningen med bokens titel? Författarens
tankegång är på denna centralt viktiga punkt
oklar. Läsaren tror honom, då han försäkrar
oss, att den ohyggliga modern mördat Görans
sinnesfrid genom en under åratal utsträckt
sadistisk terror. Men man iakttar också, att
Göran visar ansatser till hälsa, så fort han
håller sig till sanningen! Karakteristiskt är,
att författaren själv gärna erkänner, att Göran
aldrig ville vara helt ärlig i sin ”delning”
tillsammans med oxfordmännen; han måste
ljuga, heter det, han förfalskar systematiskt
varje vittnesbörd och räddar sig med lögner.
Antingen är detta patologiska drag
determi-nerat, och i så fall är det meningslöst att ställa
upp en försoningslära, eller också kan Göran
förvandlas och determinismen brytas, och då
kan han bli den altruistiska och positiva
människa, som författaren vill ha honom till.
Oxfordvägen prövar han aldrig på allvar.
Carl-berg analyserar själv fint, hur hans intresse
för andra personer endast är en feg flykt från
egna problem, och Göran är själv alldeles på
det klara med, att han bryter mot
grupprörelsens viktigaste bud, när han ger sig in
på delningar med kvinnor, vilket ofelbart
resulterar i att han börjar spela rollen av en
”oxfordrörelsens primo amoroso”.
5.
Författarens mening tycks emellertid vara,
att kristendomen endast vilselett Göran; härom
skall icke tvistas. Intressant är emellertid att
se, hur bokens komposition fått sin prägel av
två ting: grupprörelsens delning och
författarens musikaliska intresse. Var och en som
deltagit i grupprörelsens livsförvandlararbete
känner till ett visst stadium i individens
utveckling, då han för första gången får syn på sig
själv, då han vill dela till botten och vällustigt
fördjupar sig i självavslöjanden och
självrannsakan. Detta stadium måste göras kort och till
sist klippas av, om icke den gamla
självupp-tagenheten endast skall komma tillbaka i en
ny gestalt. Men i stället för att gå vidare till
en överlåtelse stannar Göran i detta stadium
av delning — därav bokens flödande ström
av bekännelser och självanalyser. Detta
väldiga material har den musikaliskt intresserade
författaren försökt bemästra musikaliskt. Man
märker det på rubriksättningen och
kompositionen, och man kan se hela förloppet konkret
exemplifierat i en passage (11:66), där det
heter: ”Men kära ni, började Tysta, nu
kommer den katastrof, som blev de sista takterna
i den här tragiska satsen av hans livs
sym-phonie pathétique . . . Först fick vi de olika
temata i hans arv och anlag, och så kom
genomföringen i hans barndom och uppväxt,
och gymnasisttiden efter sjukdomen var som
repetitionen av arvsanlagens temata. Och så
kommer codan, den fruktansvärda codan, som
slutar i en skräll, en bedövande dissonans . . .”
Detta sätt att musikaliskt komponera en roman
är orimligt och har alldeles fört författarens
begåvning på avvägar. I en symfoni är
motivens återkomst och variationer på sin plats,
men icke i en roman. Följden av dessa
— annars icke ointressanta — tekniska
experiment har blivit den monotoni, som Garlberg
med sin vanliga klarsyn själv märkt och
påpekat (I: 330). Bokens egenartade form,
som irriterat anmälarna, kan sannolikt
förklaras så, att en genom grupprörelsens
”delning” fritt flödande bekännelseström blivit
föremål för musikalisk-symfonisk behandling.
Själva det tekniska greppet har här ytterligare
underblåst den ursprungliga självupptagen-
839
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
