Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hellström, Gustaf, Vägen till paradiset; Smith, Andrew, Jag har varit arbetare i Sovjet, anmälda av Holger Ahlenius - Carlsund, Otto G., Anshelm Schultzberg; Palmgren, N. och Granberg, H., Helmer Osslund; Näsström, Gustaf, Carl Kylberg, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det mest upprörande i Smiths hok är
skildringarna från landsbygden, där de ohyggliga
efterverkningarna av jordbrukets
kollektivisering ännu voro fullt skönjbara — Hellström
omnämner dem men anser processen
fullbordad vid det här laget. Huruvida Smith har
rätt, då han påstår, att de underbetalda
arbetarkvinnorna i oerhörd utsträckning tvingas att
prostituera sig, är något som Hellström såsom
turist inte vågar ha någon bestämd mening
om, men han framhåller, att även härvidlag
en förändring till det bättre kan ha ägt rum.
Det mest personliga kapitlet i Hellströms
bok handlar om Stalin. Den svenske reportern
ser i Stalin något av en sträng men rättvis
folkets vän, som med järnhård hand tuktar
byråkratien och dess maktmissbruk. Stalin
betecknar inte som Mussolini och Hitler ett
återfall till något gammalt, han fortsätter
direkt de ryska självhärskarnas rad. Han är
en tyrann och ett stycke riksbyggmästare, inte
en demagog som de andra diktatorerna, en
rysk patriot utan Dostoj evskis och Lenins
världsfrälsardrömmar, inte en teoretiker som
Lenin utan en praktiker och moralist, som
återupprättat auktoriteten och infört disciplin
och moralisk tukt i nationalismens tecken. För
Smith är Stalin den store förfuskaren av
Lenins arv, själva den ledande själen i den
utsugande och förtryckande byråkratien. Smith
ger också en osökt förklaring till de
oupphörliga arkebuseringarna, som ofta synts
yttervärlden så gåtfulla; han har nämligen trätt
i förbindelse med den underjordiska
opposition, som alltså verkligen existerar och som
inte vilar en minut i sitt rastlösa, ständigt
malande arbete.
Frånsett det oklara förhållandet mellan
Stalin och byråkratien kanske dessa
uppfattningar i grunden täcka varandra. Det är bara
utgångslägena och värderingsnormerna som
äro konträrt motsatta: den västerländske
demokratens och den doktrinäre kommunistens. Inte
minst därför äro dessa två böcker, ställda mot
varandra i tyst men vältalig dialog, av så
utomordentligt intresse för den utomstående
betraktaren. De komplettera, korrigera och
belysa varandra. Läsaren kan sedan själv efter
råd och lägenhet dra ut en medelproportional.
Holger Ahlenius
Från Grez till K ylberg
OTTO G. CARLSUND: Anshelm Schultzberg.
Wahlström & Widstrand. 32:—.
NILS PALMGREN och HERJE GRANBERG:
Helmer Osslund. A.-B. Svensk
Litteratur. 12: 50.
GUSTAF NÄSSTRÖM: Carl Kylberg. A.-B.
Svensk Litteratur. 12: 50.
Konstlitteraturen är ovanligt starkt
representerad i höstens bokutgivning. Utom
professor Gregor Paulssons två volymer om den
italienska renässansen i Bonniers Konsthistoria
och Pola Gauguins, märkliga biografi över
sin fader — till dessa hoppas jag få tillfälle
återkomma — ha nyligen tre värdefulla
svenska konstnärsmonografier utkommit,
nämligen Otto, G. Carlsunds bok om Anshelm
Schultzberg; Nils Palmgrens och Herje
Granbergs om Helmer Osslund och Gustaf
Näsströms om Carl Kylberg. Om man läser dem
i den ordningen ge de tillsammans en levande
och roande översikt av den svenska konstens
848
utveckling från 1880 till nu, från Grez till
Kylberg.
Otto G. Carlsund är själv konstnär och
som sådan anhängare av Leger och den ur
dennes kubism avledda surrealismen. Om man
hängde en typisk Schultzberg bredvid en
typisk Carlsund skulle man få ett starkt intry ck
av att de båda herrarna borde ha mycket litet
att säga varandra. Lika bisarr verkar
namnsammanställningen Schultzberg—Carlsund på
ett bokomslag. Det visar sig emellertid att
Schultzberg knappast kunde ha fått en mera
förstående och sympatiserande levnadstecknare
och att denna sympati tydligen inte kostat
Carlsund någon som helst självövervinnelse.
Ehuru de båda konstnärerna röra sig i
fullkomligt olika idévärldar ha de kunnat mötas
på en punkt: i sin respekt för det gedigna
hantverket, den samvetsgranna, hederliga tekniken.
Att Schultzberg i sällsynt hög grad besitter
dessa kvaliteter är obestridligt, men man torde
kunna diskutera om han är en konstnär av
tillräckligt stora mått för att i polemiskt syfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
