Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carlsund, Otto G., Anshelm Schultzberg; Palmgren, N. och Granberg, H., Helmer Osslund; Näsström, Gustaf, Carl Kylberg, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hållas fram som ett manande exempel i den tid
av målerisk upplösning, som Carlsund tydligen
anser att vi befinna oss i. Jag har inte blivit
alldeles klok på det programmatiska i
Schultz-bergboken, men det förefaller som om
författaren menar, att dekadansen i den svenska
konsten börjar med den nationella romantiken
på nittiotalet och att sedan dess
ovidkommande hänsyn, såsom till motivinnehåll,
stämning, patos etc., förvillat konstnärer och
konstbedömare och skymt blicken för de
fundamentala konstnärliga värden, som den
gamla hederliga
adertonhundratalsakademis-men representerar. Även Schultzberg
påverkades av den nya känslobetonade inställningen
till konsten att efter två decennier av
förebildligt naturstudium och omsorgsfull teknik
övergå till stämningsmåleri, men under de
senaste åren av sin verksamhet har han
återfunnit sin ungdoms jag och därmed ånyo
vunnit sin biografs gillande.
Det må vara sant att modern
konstuppfattning visat benägenhet att överbetona det
själsliga innehållet i konstverket på bekostnad av
de obestridliga värden, som ett skickligt
handlag och ett inträngande naturstudium utgöra.
Men att som Carlsund tycks vilja göra
gällande de senare skulle vara de i längden mest
bestående är väl en ganska materialistisk och
ensidig syn på konsten. Att minutiös teknik
och omutlig naturobservation kunna skapa stor
konst det har ju både Dürer och Van Eyck
med flera bevisat; att visionärt inåtskådande
och summarisk teknik också förmå det kan
ju beläggas med lika klingande namn.
Överhuvudtaget är det närmast löjligt att ta parti
för det ena eller andra utryckssättet, som för
övrigt förenas hos mästare som Tizian och
Rembrandt. Var det Delacroix som sade att
han skulle kunna måla en tavla med litet
gat-smuts? Det är inte på petigt eller brett,
naturalistiskt eller expressionistiskt, berättande eller
abstrakt, färg eller form utan ytterst på
personligheten det hänger. Hur än Carlsund
arbetar kan han inte förvandla en Jernberg
till en Chardin eller en Schultzberg till en
de Hooch eller Corot. Men allt detta är ju
så självklara saker att man generas av att
nedskriva dem. De ha sagts som en gensaga
mot Carlsunds uppfattning att det akademiska
måleriet som uttrycksform skulle vara
orättvist förbisett i svensk konstbedömning och
Målning av Carl Kylberg.
undanskuffat på museerna. Carlsund siar om
omvärderingar, som skola dra fram nya
ader-tonhundratalsmästare i ljuset. Som exempel
nämner han düsseldorfarna och Schultzberg.
Med all respekt för dessa målare har jag dock
svårt att tänka mig att de kunna betraktas som
annat än mindre mästare utan
utvecklings-historisk betydelse, hur mycket som än skrives
om dem och hur bra de än bli representerade
på museerna.
Bortsett från dessa principiella invändningar,
som huvudsakligen framkallats av bokens
inledning, vill man ge biografien över
Schultzberg ett mycket högt betyg. Carlsund är en
ledig och skicklig skribent, från vilken det
utgår energi och entusiasm. Med något av den
omsorg han förordar för måleriet har han
tecknat Schultzbergs liv och konst i dess
finaste förgreningar, åtminstone så länge
materialet befinner sig på ett visst tidsavstånd.
Målaren framstår i denna beskrivning som en
försynt, ödmjuk och verkligt värdefull person.
Carlsund lägger med rätta huvudvikten på
hans produktion 1880—1900; de franska och
mellansvenska landskapen från denna tid äro
849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
