Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lockhart, Bruce, Retur till Malacka, anmäld av Sven Barthel - Coward, Noel, Ridån går upp, anmäld av Johan Falck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
särdeles fruktbara jämförelser. Han är en
utomordentlig iakttagare och skarpsinnig
människokännare. Vad han säger om Indonesiens
framtidsmöjligheter, om engelsmän och
holländare som kolonisatörer, om
nationaliströrelser och japansk expansion låter
övertygande klokt. Boken är laddad med intressant
stoff, och stoffet är behandlat med all
Lock
harts storartade förmåga av konkretion. Mycket
sällan har man glädjen att bli serverad så
mycket kunskap i så lättillgänglig form.
Jag har redan använt en mängd
superla-tiver, men det finns inte anledning att ta
tillbaka ett enda av dem. ”Retur till Malacka”
är en lysande bok, Lockhart är lysande, både
som människa och författare. Sven Barthel
Noel in Wonderland
NOEL COWARD: Ridån går upp.
Översättning av Sonja Bergvall.
Bonniers. 10:—.
Inte utan förvåning har man sett Noel
Cowards försök till självbiografi, ”Present
Indicative” gå mot berömmelsen. Vad hade
väl denna nöjets gentleman med de
pessimistiska ögonen att säga vid trettioåtta års ålder
som var värt att sägas i memoarform — utom
lustigheter, maliser, kvicka och spydiga
indiskretioner från denna oss ganska
väsens-främmande teatergenre, som kan
karakteriseras med de två orden i titeln på en av hans
egna operetter — Bitter sweet? Hans för en
dramatiker rätt extraordinära inkomster, hans
välsittande kostymer, mångsidighet och
ytlighet, som flugit genom pressen i många år —
kunde det väl vara värt att se upprepat och
utlagt genom ett av allt att döma ganska
pretentiöst temperament?
För svensk publik är han troligen mest
känd som författaren till ”Markisinnan”,
”Höfeber”, ”Cavalcade” och ”Oss gentlemän
emellan” — och som den excentriske herrn som
kom till Sverige för att sova på Grand Hotel.
Intet av detta måhända ägnat att återupplivas
i memoarer. För de mera initierade har hans
oerhörda arbetsintensitet, enorma
produktivitet och eleganta fäsörarbeten inte undgått att
väcka ett visst slags beundran, vissa
reflexioner över modern författartyp, brännmärkt och
kommen till makt och härlighet genom
tjugu-talsmentaliteten. Inte heller detta tycktes ägnat
att återges av vederbörande själv.
Med dessa och andra förutfattade meningar
gör man sin entré i den cowardska
tankevärlden. När man gör sin sortie har detta tysta
motstånd brutits ned.
Att möta honom som människa visar sig
56. — B. L. M. 1937.
nämligen vara mer värdefullt och givande än
vad det ibland varit att möta honom som
författare, intervjuoffer och ”kulturperson”. Man
frapperas av mötet med en man med
intelligens och sans, med en klok världssyn, som
dock inte undgått att färgas av den bitterhet
som struggle for life sedan barnaåren måst
föra med sig. Ärligheten och den
självmedvetna inställningen är hos honom inte pose
eller attityd utan ligger tydligt förankrad i de
tidigaste upplevelserna, då han — ivrigt
understödd av mamman, som aldrig tvivlade
på hans geni — började uppträda, göra
sig gällande, förtjäna sitt bröd. ”Det måste
ha varit häpnadsväckande och förmodligen
ganska äckligt att se en liten pojke på nio
år i vit sjömanskostym fara runt på en liten
träplattform och instinktivt riktigt återge en
professionell subretts gester och tricks, men
publiken såg ut att vara förtjust och ropade
ljudligt in mig igen. De1! är möjligt att det
obesvärade i mitt framträdande jämte min
ungdom i någon mån mildrade det gräsliga
i situationen, men jag är säker på att om mitt
vuxna jag kunde ha varit närvarande i det där
kvava tältet, så skulle jag vid det första blyga
kuttrandet ha smugit mig ut och kräkts. Jag
menar inte, att jag inte skulle ha varit bra.
Säkert var jag bra, alldeles för bra till och
med. Min självsäkerhet var kuslig, och fastän
jag ser tillbaka på mig själv i den där koketta
sjömanskostymen med en rysning av obehag,
så känner jag ett styng av avund i hjärtat på
samma gång. Av denna beskrivning får
läsaren förmodligen den uppfattningen, att jag
var ett ohängt, obehagligt litet underbarn,
självbelåten och oerhört brådmogen, och det
är möjligt att jag var, men jag lärde mig
853
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
