Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Forss, Elis, Mañanaland; La Varre, William, Guld, ädelstenar, orkideer, anmälda av Sven Barthel - Golowanjuk, Jascha, Min gyllne väg från Samarkand, anmäld av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
också. Det rör sig hela boken igenom om
sökandet efter guld, mest i Colombias inre.
Gång på gång startar Forss, ensam eller i
sällskap med någon likasinnad, på vandring mot
horisonten. Arbetar sig fram över bergen och
genom urskogen, längs dunkla djungelstigar
och outforskade floder. Guld finns litet
varstans, men några rikedomar blir del aldrig.
Han tar inte besvikelserna hårt. Vandrandet,
det fria och äventyrliga kringströvandet är
hans livsluft. Han är nöjd med att kunna
hoppas på morgondagen. Mellan vandringarna
tar han ordnat arbete vid någon camp, tills
det börjar klia i fotterna igen och de
hopsparade slantarna räcker till utrustning för ett
nytt försök.
Forss sprider förtroende och trevnad
omkring sig, en karl med hjärta och humor.
I ”Tropical tramp” hade författaren vissa
svårigheter med språket, svenskan var ovan för
honom, han tänkte på engelska. Det är
bortarbetat nu. ”Mananaland” är skriven på en
personlig och uttrycksfull svenska, av en
verklig berättare. För övrigt återfinner man här
samma angenäma, både livliga och måttfulla
ton som i den tidigare boken, samma känsla
för dofter och stämningar, samma sinne för
belysande detaljer och förmåga att finna
träffsäkra ord. Miljö, människor och situationer
ges okonstlat och suggestivt. Och den
sydamerikanska vardagens äventyr är alldeles
tillräckligt sensationella för att hålla spänningen vid
makt. Följande citat ger ett gott begrepp om
Forss’ berättarförmåga: ”Den skjutna apan
låg ett stycke från stället där jag stod gömd.
Orörlig låg den ludna kroppen med ansiktet
mot marken. Med tåspetsen vände jag på
djuret för att titta efter var skottet hade tagit.
Medan jag stod där och kände mig ledsen för
den stackars apans skull, som av storleken att
döma antagligen var en gammal
familjeförsörjare, ryckte det spasmodiskt i
ansiktsmusklerna. Innan jag hann fatta hur det gick till,
hade djuret rullat över och kommit upp på
bakfötterna. Ett ögonblick stirrade vi på
varandra. Outsläckligt hat och förfäran stod att
läsa i dessa mörka, djupt insjunkna ögon. Ett
halvkvävt vrål undslapp de blodiga läpparna,
munnen öppnades och visade långa,
gulfrad-gade hörntänder. Med den ena ludna handen
slog han sig på bröstet, där blod ännu rann,
liksom ville han därmed säga: titta vad du
gjort!”
Man kan vara ganska säker på, inte bara
att Forss kommer att skriva fler böcker, utan
också på att hans nästa bok kommer att bli
ännu bättre än sina föregångare.
William La Varre är upptäcktsresande
med norra Sydamerika som specialitet, och
det originella med honom är, att han är det
utan att behöva anlita mecenater. Tvärtom,
han tjänar goda pengar på det. Han engagerar
en trupp negrer till roddare och bärare och
några indianer till jägare och ger sig in i
Brittiska Guyanas och Brasiliens urskogsområden.
Där letar han guld, diamanter, rotknölar av
sällsynta orkidéer och andra saker, som den
civiliserade världen betalar grova pengar för.
Efter något år dyker han upp i U. S. A. igen
och lever flott på det ekonomiska resultatet,
tills det blir tid att starta en ny expedition.
Boken skildrar en sådan expedition, i vilken
dessutom mrs La Varre deltog. Expeditionen
var framgångsrik (31 000 dollar i
nettoförtjänst) och lagom äventyrlig. Boken är varken
bättre eller sämre än de flesta liknande. Tonen
är munter på ett sätt, som tilltalar amerikaner
mer än européer, och mrs La Varre roar
tyvärr författaren mer än hon roar läsaren.
Men skildringen är lättläst och
skattsökar-expeditioner är ju alltid spännande.
Sven Barthel
Flyktingar
JASCHA GOLOWANJUK: Min gyllne väg
från Samarkand. Wahlström
& Widstrand. 7: 75.
Jascha Golowanjuk är själv av lillrysk
härstamning, men adopterades tidigt av en dansk
familj. Hans adoptivfar — dansk medborgare
och gift med en dam ur Petersburgs societet —
var vid tiden för revolutionen chef för
Ryskasiatiska banken i Samarkand. Familjen hörde
till stadens mest utsatta, förhållandena blev
alltmer osäkra och hotande och man beslöt att
försöka fly till något av grannländerna för att
rädda livet.
Denna flykt undan Sovjet blev en långvarig
860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
