Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Ragnar Gierow: Året 1936. En diktcykel - IV. Olympisk sommar - V. Mänskan och valan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL RAGNAR GIEROW
IV.
OLYMPISK SOMMAR
Löpare bringade elden fram
till den höga, olympiska altarskålen.
Och folken förenades, stam vid stam,
och skreko i kapp vid målen.
Spjuten veno i skimrande luft
under strömoln och vita, femringade fanor.
Det var kamp i sämja, frid och förnuft
på idylliska vädjobanor.
Sen vände man åter till sina vrår
att rusta med allvar därhemma vid härden
till nästa möte, när skenet går
av en annan löpeld runt världen.
Då skall man ha bort sina barnsliga spjut
och harmlösa kulor för lekfulla gäckar
och rusa, när startskottet smäller till slut,
mot taggtrådsgarnerade häckar.
V.
MÄNSKAN OCH VALAN
”Det ringer, ringer, och man jordar åter
ett smärtans år, som är tillryggalagt
i sorg, och tiden själv fullbordar åter
sin ritual, sin döds- och födsloakt.
Alltjämt vid liv en strimma vänder åter
ur mörkrets hårda hand och tänder åter
en halvkvävd dager, svag och grå
men ljus ändå.
Min gamla, trötta mänska har jag avlagt
och iklätt mig ett nytt och ärrlöst skinn.
Besvikelsernas långa år är gravlagt,
förhoppningarnas skede bryter in.
Du som har sikten klar, hur blir dess saga?”
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
