Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haakon Bugge Mahrt: Kurs mot Pensacola. Novell. Översättning av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAAKON BUGGE MAHRT
KURS MOT PENSACOLA
1.
Stewarten har givit mig papper och blyerts.
Jag sitter här och skriver ner hur det gick
till att jag kom ombord på Aidyll, med kurs
mot Pensacola. Ty det gick inte så enkelt till
som man kunde tro. Robert hjälpte mig. Ja,
utan honom skulle jag aldrig ha klarat det,
om jag ska säga som sanningen är —
Pensacola —. Från förstå ögonblicket det
namnet dök upp inom mig, upp ur mörkret,
visste jag att jag måste dit. Jag var nödd och
tvungen. Och varför? Därför att det var varmt
och ångande och luktade av jordens navel. Jag
hade varit där en gång och jag måste tillbaka
dit nu. Robert fick mig till att inse det. Han
bara gjorde en rörelse med handen, där han
stod framför mig med sitt mörka, fräcka
leende. Han behövde inte göra mer, så insåg
jag det. Likväl har jag inte känt Robert så
länge. Nu ska jag berätta om hur jag träffade
honom. Det rullar helt obetydligt i dag, så
det är lätt att skriva. Solen står snett in
i hytten och blänker i väggens vita lackfärg.
Nedanför hänger en tavla av den sixtinska
madonnan.
2.
Jag kommer gott ihåg den morgonen hemma
då jag vaknade upp ur den mörka, glänsande
drömmen om Pensacola. Jag kände ännu
näsborrarna darra av lukten från bomullsbalar
och muskat och den feta, gyttjiga jorden. Jag
hade legat med pannan mot den i drömmen,
jag hade legat med ansiktet begravt i jordens
navel. Vad som hänt dessförinnan minns jag
inte. Bara att det var något med friheten. Men
då jag vaknade var jag fånge igen, jag var
tillbaka från Pensacola, tillbaka i
sängkammaren, med Agnete i sängen vid sidan om
mig. Lilla ljusa, vänliga Agnete, med
tvärrynkan över näsryggen när hon sov. Hon
pustade så dumt. Det var ingen riktig
snarkning heller, bara ett tungt pustande som kom
och gick. Jag ställde av väckarklockan, jag
hade vaknat innan den ringde. Så stack jag
fotterna i tofflorna och slank in i badrummet.
Jag duschade, och det kalla vattnet sved ännu
i skinnet när jag skruvade fast gillettebladet.
Så torkade jag bort imman, som alltid lägger
sig över spegeln efter duschen, och började
tvåla in mig.
Det var då det hände. Jag såg ner ett
ögonblick, på glashyllan under spegeln där jag
hade lagt ifrån mig pincenén, vid sidan om
den gula tuben med tandpasta. Men jag satte
inte pincenén på mig, jag kom att titta upp
i spegeln igen först. Och det var då jag
såg Robert. Han stirrade mig rätt i ögonen.
Han hade tvållödder över kinden och kring
ena örsnibben. Hakan och underläppen var
glatta och liksom främmande. Jag visste med
ens att det var Robert som stod där och
stirrade på mig. Men det var jag också. Ty jag
var Robert. Jag stod och såg mig själv i
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
