Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haakon Bugge Mahrt: Kurs mot Pensacola. Novell. Översättning av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KURS MOT PEN SACOLA
ögonen. Så rakade jag mig långsamt, utan att
förvånas. Han hade kommit till mig. Vi skulle
följas åt till Pensacola. Den stora resan skulle
ta sin början. Nu i detta ögonblick.
Jag stirrade förväntansfullt då jag fick
tvål-löddret bortsköljt till slut. Jo, det var mina
anletsdrag, men fastare, mera sammanträngda,
och ögonen var hårda, utan sin matta glimt
av glas. Det var Robert som stod där. Och det
var då han gjorde rörelsen med tummen. Jag
nickade inne i spegeln att jag förstod. Jag var
klar att resa.
Jag sköt upp dörren till sängkammaren igen
och smög mig bort till stolen med kläderna
bredvid sängen. Jag hörde pustandet från
Agnete igen stiga och sjunka i halvmörkret,
framför fönstrens grå rektanglar. Jag klädde
mig utan att förhasta mig. Lukten av detta
rum med min sovande hustru etsade sig in
i mig emedan jag visste att jag kände den för
sista gången. Då jag var fullt påklädd med
undantag för skorna, gick jag bort vid sidan
om sängen och blev stående en stund och såg
på henne. Och då märkte jag att Robert också
stod där och såg på henne, hon som sov med
den lilla rynkan över näsan och täcket soip
höjde och sänkte sig över bröstet. Han stod
där och såg på min hustru, kallt och
intresselöst. En gång föreföll det mig att han gjorde
en grimas.
Och så fick jag plötsligt se något blänka
i hans hand. Gillettebladet. Han hade tagit med
sig det från badrummet. Han böjde sig över
Agnete och rispade upp huvudkudden invid
hennes ansikte med en liten blixtsnabb rörelse.
Litet av dunstoppningen stack fram genom
revan. Han drog försiktigt ut dunet, fick hela
handen full. Med ens kastade han upp det
i luften och så dalade det fullt av lätta vita
dun i halvljuset, alldeles som snö, ner över
den sovande Agnete. Han stod och såg på det
med ett lugnt och lite sarkastiskt leende.
Så vinkade han åt mig att vi skulle gå.
Jag tog på mig skorna, och under tiden hade
han tagit ner min grågröna gabardinrock från
hängaren i hallen. Han höll upp den åt mig
och när jag väl fått den på mig rev han det
svarta sorgbandet av ärmen med ett ryck. Han
stod lite och såg på det och kramade ihop det
i handen. Så gick han ljudlöst in i badrummet
igen och kom ut nästan med detsamma. I
handen höll han min pincené, som han hade
hämtat inne på glashyllan. Det blänkte och
lyste i guldet. Så började han veckla in den
omsorgsfullt i sorgbandet. Han vek ihop det
till en liten packe, lade den på golvet och
pekade på min fot. Jag förstod vad han
menade och satte skon på den. Det knastrade
hårt då jag trampade till. Han tog upp packen
igen och öppnade entrédörren, och vi kom ut
i trappuppgången. Vi gick lugnt framåt och
i förbifarten, utan att stanna, öppnade han
sopnedkastet och slängde ner packen där. Så
var vi ute på gatan.
3.
I tre dygn levde vi nere vid kajerna. Vi höll
till i ett skjul där det var nästan mörkt, bakom
en mängd uppstaplade bananlådor. Vi åt av
bananerna när vi var hungriga. Ibland gav en
båt till ett rostigt böl utanför och på mindre
än en sekund var Robert borta och sköt upp
gluggen och tittade ut. Men varje gång kom
han tillbaka igen och lade sig ner med samma
tålmodiga uppsyn. Vår tid var ännu inte inne,
förstod jag. Ibland lyste en strålkastare in
genom springorna i skjulet och det blev fullt
av blanka, tunna silverväggar som dammet
virvlade och glänste i. Vi låg på rygg och såg
upp mot dem hela tiden det varade. Vi talade
inte med varandra, bara låg där och stirrade.
Larmet från hamnen nådde oss som ett
avlägset brus och mummel, ett virrvarr av
osammanhängande ljud som sköljde kring
öronen på oss. Timme efter timme gick på
det sättet. Vi bara låg där stilla och väntade.
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
