Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haakon Bugge Mahrt: Kurs mot Pensacola. Novell. Översättning av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HA AKON BUGGE MAHRT
Tredje kvällen listade vi oss ut ur skjulet
och tog vägen genom en av de lugna gatorna
från hamnen inåt staden. Efter hand blev det
fler och fler människor i lyktskenet omkring
oss. Robert gled fram med lätt, vaggande
sjömansgång emellan dem, han gick med ett
åtstramande läderbälte om livet utanpå
overallen och hans kinder var mörka av tre dagars
skäggstubb. Han föreföll så ensam och säker,
han snuddade aldrig vid någon i trafiken, det
var som om folk vek undan för honom utan
att de märkte det. Vi kom upp på Karl Johans
gata och folkströmmen blev allt tätare
omkring oss. Vi klev in på Quick Bar och
köpte räksmörgåsar och ölpolletter. Damen
vid disken var mörk under ögonen och Robert
sade något till henne om det, på sitt
oförskämda, leende sätt. Då fick hon också ett
oförskämt uttryck i ögonen, över den klingande
kassaapparaten. Vi stoppade polletterna i
springorna och ölet kom fräsande ut och rann
över glasen ner på plåtdisken. Robert stod
och såg ut genom fönstret på gatan hela tiden
medan han åt och drack av det skumkransade
ölet med ett sj älsfrånvarande uttryck. Så gick
vi ut på gatan igen.
Jag gick i detta vimmel som driver
upp-och nedför Karl Johan om kvällen och liksom
utdunstar grova lustar och undertryckt begär,
och jag märkte att jag trivdes i det. Förr hade
jag visst brukat avsky detta vimmel, men nu
tyckte jag om det. Det var därför att jag gick
tillsammans med Robert. Två ridande
konstaplar kom framåt gatan och lyktorna blänkte
över de feta, bruna hästlåren och glittrade
i guldet på mössorna. Hovarna liksom sjönk
ner i gatans träbeläggning, med ett ljud
som när man smackar med tungan. Uppe vid
Slottsparken svängde de bort från gatan och
försvann.
Vi drev genom parken och vidare bort
genom staden. Till slut kom vi in på den lilla,
tysta gata där jag bodde. Vi hörde musik då
vi närmade oss. Den kom från en bil som stod
utanför porten till huset. Det var en tom bil.
jag kände igen den, den tillhörde direktör
Hall, som bor under mig. Han hade låtit
radion stå påkopplad och nu spelade den
ensam i mörkret inne i den tomma bilen. Vi
gick bort till den. Den spelade valsen ur
Harlekins millioner. Vi stod och rökte
cigarretter och hörde på. Det var upplyst i min
lägenhet, jag såg taklampan i matsalen där
uppe, med den gula pergamentskärmen som
Agnete hade lagat en gång. Det var välgörande
att se den. Mys i ken i bilen tystnade och så
kom hallåmannens stämma. Vi blev stående
och hörde på. Det var en efterlysning:
Disponent Nicolay Vik har varit försvunnen
från sitt hem i Oslo sedan onsdag morgon.
Han är ljus, av medellängd, och bär
guld-pincené —
Jag kände ovillkorligen med fingrarna vid
näsroten. Jo, den fanns där ännu, den lilla
fördjupning man får av pincenéklämman. Jag
såg att Robert stod och flinade åt mig. Jag
måste le jag också. Det var så komiskt
någonting kunde vara, närapå.
— han är antagligen iförd svart filthatt och
grågrön gabardinrock med sorgband kring
högra ärmen —
Jag tittade ner på min rock. Den var
alldeles skrynklig och full av damm och skräp
efter de tre dygnen nere i skjulet, men ännu
såg jag tydligt den breda strimman med den
djupare, friskare färgen där sorgbandet hade
suttit, det som jag gick med efter Agnetes far,
den gamle skojaren —
Det syntes en skugga i fönstret. Det var hon.
Jag såg den bara ett ögonblick, så kom
skuggan av armen fram och drog för gardinen
och så var allting borta.
— polisen bedriver alltjämt efterforskningar
och ber att alla upplysningar som kan gälla
den saknade meddelas.
Robert böjde sig fram, han stod och
skrat
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
