- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Februari 1937 Årg. 6 Nr 2 /
96

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haakon Bugge Mahrt: Kurs mot Pensacola. Novell. Översättning av Artur Lundkvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HAAKON BUGGE MAHRT

gula björkar i svart furukratt, och hela tavlan
återspeglades i det tenngrå vattnet, i en
fördubbling som ägde ett slags mystisk hemskhet.
På andra sidan stod två karlar och högg,
yxorna svängde och blänkte genom den
drivande dimman, först den ena, så den andya,
och så kom ljudet en sekund efter varje gång
som en dov stålklang över vattnet. På vår sida
stod en man som höll på att göra upp en eld
och det slickade rött upp mellan vedpinnarna
och drog blå rök utmed vassen i vattenkanten.

Jag kom att tänka på något egendomligt,
något som hänt mig i den tidigaste barndomen
och som jag åter hade glömt. Någon hade
förfärdigat en leksak åt mig, det var två män
av papp som stod och högg på en stock, och
när man satte den på spisen började de röra
sig av värmen som steg upp och så högg de
växelvis, först den ene, så den andre. Och
jag stod och såg på och kände hela tiden en
kväljande ångest för att de skulle höra upp,
för att något skulle gå sönder och allting
stanna. Eller kanske en önskan efter det
också, jag vet inte —

Och nu hände det. Jag visste liksom att det
måste hända. Det hade arbetat i mig en lång
stund. Mannen vid elden böjde sig efter ett
vedträ. Just som han rätade upp sig stannade
han med ett litet ryck. Vedträet blev stående
och pekade rätt ut i luften. Elden flammade
inte längre utan stod och glödde stel och röd
som en stoppsignal och röken liksom förfrös
och blev hängande orörlig över vassen. Och
på den andra sidan om vattnet var det
likadant, den ene vedhuggaren stod stelnad med
yxan höjd och eggen blänkande i luften, den
andre var hopböjd och lutade över mot vattnet
i en underlig, förlamad ställning.

Nu hade det äntligen hänt. Allting hade
stannat!

Jag stod och såg på det och kände något
stanna inom mig också, ryggen styvnade och
blodet liksom förfrös och det kändes som om

jag bleknat invändigt och något brast inne
i huvudet med en stark knall. Så vände jag
och sprang utom mig av fruktan tillbaka
nedför stigen.

5.

Då jag kom ner där bilen stod var Robert
där redan. Han stod stödd emot den och rökte,
med ärmarna uppvikta som om han just hade
företagit sig något med motorn. Det var då
jag första gången uppdagade tatueringen han
hade på vänstra armen. Aidyll stod det där
också, med blåröda bokstäver. Samma namn
igen. Han kastade bort cigarretten och
öppnade dörren, vi klev in, och så backade han
bilen ut på vägen och körde ner mot staden.

Dimman låg tät hela vägen ner och då vi
hade kört en stund måste vi tända lyktorna
fast det var mitt på dagen. De riktades
kraftlöst mot dimmans ull, som uppslukade ljuset
innan det nådde någonstans. Vi satt och körde
genom denna grågula gröt i timme efter
timme. Då vi kom till utkanten av staden
började plötsligt mörkret att falla.

Ljusstrimmor och blänkande fönster drog
förbi, med ostar i silverpapper och
rödkaps-lade flaskor och glänsande korvar.
Människorna gick liksom och vadade i dimman,
i de grumliga käglor som lyktorna skar ut
ür mörkret. Vi kom över Stortorget och så
sneddade vi över Karl Johan och körde ner
mot hamnen. Dimman låg ännu tätare här
nere. Den var som en våt, nästan
ogenomtränglig substans omkring oss.

Robert körde bilen ner på en av kajerna
och stoppade motorn. Vi hörde det klaska vått
mot den hala stenläggningen innan vi
stannade. Vi hoppade ur och började gå framåt.
Jåg hade inte riktigt klart för mig var vi var,
jag bara följde efter Robert i diset. Vi gick
över järnvägsskenor och förbi högar av rostigt
järnskrot. Vi var ända ute vid vattenkanten
flera gånger, men fast där var starka
båglampor kunde vi inte skymta vattnet, det låg

96

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 17 17:29:15 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-2/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free