Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
ANDREAS ERIKSEN
Förhandsnotiserna meddelade, att författaren
i sin nya bok skulle gå vidare i
kartläggningen av könslivets märkvärdigheter och
skildra en manlig sadist.
Det gör han också mycket riktigt och
lyckligtvis utan att boken därför har blivit
pornografi. Visserligen verkar det, som om Berg
skulle vara hemfallen åt den vanliga
villfarelsen, att realistisk livsskildring nödvändigtvis
betyder att använda så många ord från det
farliga området som möjligt och att
överhuvudtaget säga allt. Sanningen är den, att
fastän Lars Berg säger och skildrar mycket,
så är han alls ingen stor realist. Han gör sin
sadistiske hjälte till ett monstrum av grymhet
och oduglighet, slapphet och oansvarighet.
Han gör honom till den grad omöjlig, att om
det hade funnits sund mänsklighet i hustrun,
så skulle han ha varit alldeles ofarlig. Det är
i själva verket hon som är bokens
problemmänniska. Berg gör henne heroisk, men
hem
ligheten kan inte vara någon annan än den,
att hon är sjukligt försvagad på centrala
områden i sin mänskliga utrustning. Annars
skulle hon ha genomskådat och reagerat mot
mannen och flytt i en sund panik. Det finns
överhuvudtaget något melodramatiskt mitt i
Bergs sj älvimponerade realism, som ibland
slår över i falsk romantik. Om det är hans
avsikt att skriva till skräck och varnagel, så
förfelar han sitt syfte, därför att hans gestalter
har så få allmänmänskliga drag. Men därmed
skall inte vara sagt, att det är en dålig bok.
Berg skriver bra, berättar bra, man lever med
i hans skildring, även när man protesterar
mot den.
Låt mig i detta sammanhang nämna en
realistisk, djärv och öppenhjärtig bok, som
man helt kan erkänna och vara tacksam för:
Andreas Eriksens ”Efterpå gikk vi hjem”
(Tiden Norsk Forlag). Författaren är
debutant, helt ung och skildrar den skola han just
har lämnat.
Vi hade, i Norge förra året en ypperlig
debutant, Magnhild Haalkes ”Allis søn”. Men
Magnhild Haalke representerar inte den yngsta
generationen. Den yngsta generationen har
överhuvudtaget inte på många år lyst i vår
litteratur. Dess mer tacksam är man för
Eriksens bok. Ty det kan fastslås: Andreas
Erik-sen är en begåvning, sannolikt en stor
begåvning. Han skriver ypperligt, bättre än de allra
flesta rutinerade skribenter. Och hans stil har
självständighet. Den är vad vi nu kallar
saklig — klar, viril men samtidigt känslig,
levande i repliken, mjuk i stämningen,
förbluffande uttrycksfull. Hans bok lever. Det
är inte ett av dess korta avsnitt som förfelar
sitt syfte, förstör sin poäng.
Boken är först och främst ett angrepp på
gymnasiet. Angreppet är formulerat på detta
sätt:
”Det är vår viktigaste anklagelse mot
skolan, att den aldrig lyckades ge oss den stora
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
