Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
ARTHUR OMRE
lagen kommer inte av någonting annat än
hans lust på det stora äventyret, spänningen.
Något av denna spänning sitter kvar i honom,
han är en född spelare och hasardör, han gör
stora affärer, tjänar mycket pengar, sätter
allesammans på ett kort och — förlorar. Men
han har börjat att längta efter en ordnad
tillvaro, han har blivit förälskad på allvar och
prövar ständigt sig själv, om han inte nu är
i stånd att leva ett lugnt liv. Han tror, att det
skall gå. Det är bara en sak i vägen, och det
är, att han aldrig är säker, polisen är efter
honom, och han tror, att den är efter honom,
även när ingenting är på färde. Han är alltid
på flykt — och till sist flyr han rakt in i
lejonets gap.
Det är en spännande, förtätad, utmärkt
komponerad och berättad bok. På ett
ypperligt sätt suggererar Omre läsaren in i den
ångest, som alltid spökar i hjältens sinne, som
lurar mitt i idyllen, arbetet, trivseln. Just
där
för att vi vet, att de goda saker hjälten
upplever inte är att lita på, alltid hotas, upplever
vi dem skarpare och får en friskare förståelse
av deras värde.
Omre är ny i norsk litteratur, men han är
ingen ung man, och det blir spännande att se,
om han är en verklig diktare — om han kan
klara sig lika bra, när han är färdig med
denna motivkrets, om han kan förnya sitt stoff.
Säkert är, att han är en målmedveten, mogen,
nästan raffinerad konstnär. Men om hans
utvecklingsmöjligheter som diktare kan man
inte spå.
Till slut ett ord om hans stil. Som så många
andra moderna författare har han gått i skola
hos den store Hemingway. Han skriver
jagroman med korta, koncisa huvudsatser, och
det är påfallande, hur likheten i stilen är ett
uttryck för en viss identitet mellan jaghjälten
hos amerikanen och hos Omre och hos alla
andra som har fått sin avgörande impuls av
Hemingway. De upplever nog olika saker,
allesammans, i så måtto är det lätt att skilja
romanerna från varandra, men de uppfattar
sig själva på samma sätt, känner identiskt,
tänker identiskt, uttrycker sig likadant. Det
kunde vara en roande kritisk uppgift att
jämföra romanjagen hos Hemingway och
vissa av hans norska efterföljare, som alla
har visat betydande begåvning — till exempel
Gunnar Larsen, Bugge Mahrt och Omre. Är
det någonting i hela hjältens hållning och
i skildringens metod som gör denna slags
roman en smula lättköpt? Jag är i varje fall
övertygad om att uniformiteten i stilen och
skildringen en vacker dag kommer att
förorsaka ett starkt kursfall.
4.
Hittills har jag uteslutande skrivit om
romaner, och ändå har jag bara kommit ett
litet stycke på väg. Det tjänar väl ingenting
till att klaga över romanernas mängd, men det
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
