Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Smirnoff: Alexander Puschkin. Ett hundraårsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALEXANDER PUSCHKIN
världslitteraturen med odödliga mästerverk.
Vad var den ryska skönlitteraturen före
Pusch-kin? ”Alla den ryska poesiens alster före
Puschkin”, skrev den store kritikern Belinski,
”liknade snarare etyder och kopior än fria
skapelser av en självständig inspiration.”
Denna skönlitteratur bestod under
sjuttonhundratalet av den högtidliga
pseudoklassi-cismen med en språklig blandning av
kyrko-slavonska och ryska, mot seklets slut av en
oäkta känslosamhet, den så kallade
senti-mentalismen, under adertonhundratalets första
decennier av sentimental romantik och
epi-kurism. Den pseudoklassiska litteraturen var
tillgänglig endast för bildade, aristokratiska
kretsar, även den senare lästes föga av andra
kretsar. Puschkin, som vid tolv, tretton års
ålder började sin litterära verksamhet med
att imitera de äldre skalderna, frigjorde snart
sig själv och frigjorde därmed hela den ryska
poesien. Redan bland skolårens dikter funnos
dock flera fullt originella. Under sin relativt
korta levnadsbana har han hunnit röra sig på
alla litteraturens områden. Han skrev lyrik,
epos och drama. Han begagnade sig lika
mästerligt av alla versmått, icke blott i sina
många glödande kärleksdikter utan även i sina
politiska frihetsdikter och andra. De sista åren
av sitt liv övergick han alltmera till prosan,
skrev historiska och sociala romaner och
noveller samt kritiska och historiska uppsatser
och avhandlingar.
Puschkin, vars första språk var franska, var
en helt och hållet nationell och folklig skald,
såtillvida att hans poesi bjärt återspeglar det
ryska livet i alla dess skiftningar. För att
litteraturen skulle kunna bli tillgänglig för
folket, var det nödvändigt att skapa ett levande
litterärt språk. Som nydanare gick Puschkin
mycket längre än hans föregångare ur den
sentimentala och romantiska skolan. Hans
föregångare strävade att närma skriftspråket
till talspråket, det vill säga till det bildade
A. S. PUSCHKIN
Efter en målning av Kiprenskij.
societetsspråket; Puschkin har upptagit även
folkspråket med dess olika grenar i sin
diktning. Icke för intet hade Puschkin som barn
lärt sig tala sitt modersmål hos sin avhållna
sköterska. Sedermera samlade och
upptecknade han folksånger och sagor bland
bönderna och de sägner hans sköterska berättade,
för att omsmälta dem i konstnärlig form. De
enkla människor som förekomma i hans verk
tala konsekvent på folkspråket, så gör till
exempel Pugatschöff i ”Kaptenens dotter” och
folket i ”Boris Godunoff”. Detta hindrar dock
inte, att även föråldrade kyrkoslavonska
uttryck komma till användning, då det gäller
att skildra representanter för kyrkan, något
som vittnar om den oerhörda rikedomen i
hans språkliga konst.
”Det språk det enkla folket talar, som icke
läser utländska böcker och gudskelov inte som
vi förvränger sina tankar på franska, är värt
de mest djupgående forskningar. Alfieri
studerade italienska språket på torget i Florens”,
skrev Puschkin en gång.
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
