Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck: Brev från Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. BARCK
ELMER DIKTONIUS
Så var det pristävlingen. Jag behöver
knappast närmare uppehålla mig vid den, då
resultatet är lika väl känt i Sverige som i Finland.
Men en sak förtjänar påpekas: att Sally
Salminens prisbok, ”Katrina”, av den
finlandssvenska kritiken rönte så stark uppskattning,
berodde till stor del på att vår litteratur under
en lång tid varit så fattig på goda realistiska
romaner. Mera problematisk förefaller en del
rikssvenska kritikers måttlösa överskattning av
boken mot bakgrunden av det faktum, att
Sverige sannerligen inte lider någon brist på
unga prosaförfattare, som dessutom äga
betydligt större konstnärlighet och djup än Sally
Salminen.
Jag vill också påminna om att Margit
Niininen med sin skildring av en ung
flickas utveckling, ”Tora Markman och
hennes syster”, vilken i tävlingen tillerkändes
andra priset, definitivt slagit igenom som
författare. Hennes bok utmärkes av intellektuellt
allvar och mörk lidelse, och dess psykologiska
realism är redan som sådan ett nyförvärv för
vår litteratur.
En fortsättning av den fina och
välbalanserade prosakonst, som dagdrivarna med Runar
Schildt i spetsen odlade, betecknar Bertel
Kihlmans författarskap. Hans debutarbete,
novellsamlingen ”Pilgrimsfärden”, blev
uppmärksammat också i Sverige. I höst kom
hans andra bok, romanen ”Idyll under
åskmoln”, vars miljö är förlagd till det svenska
borgerliga Finland åren före och under kriget.
Redan ur motivsynpunkt är denna bok
glädjande: den bildade finlandssvenska klassens
liv och öden under ofärdsåren, frihetskriget
och självständighetstiden ha egendomligt nog
inte hittills lockat våra författare. Bertel
Kihlmans bok ger inom sin anspråkslösa ram ett
bidrag — eller en förstudie — till detta ännu
oskrivna romanepos. Man fäster sig vid stilens
genomskinliga lätthet, människoteckningens
klarhet och den trivsamma stämningen i
bokens idylliska avsnitt. Men någon Thomas
Mann är Kihlman inte och man får därför
lämna alla anspråk i den riktningen därhän.
Med debutnovellerna i färskt minne vågar
jag dock tro, att Bertel Kihlman, om han vill,
kan uppfylla kravet på en djupare
miljöskildring och en mera inträngande
psykologi. I så fall vore vi en märklig författare
rikare.
Ytterligare tre prosaförfattare anser jag mig
skyldig att omnämna. Eric von Schantz
debuterade för ett par år sedan med en
bok om finlandssvenskt manschettproletariat,
”Vägen leder uppåt”. Hans nya bok heter
”Slyngeln Måhrberg” och vill visa hur
samhället och ett konventionellt hem i rask takt
för en yngling in på brottets bana. Tyvärr
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
