Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Puritanen och livsdyrkaren - Anmälda böcker - Santayana, George, Den siste puritanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PURITANEN OCH LIVSDYRKAREN
penna; han är representanten för det glada,
lustbetonade spontana liv, som både den
stränge puritanen och den filosoferande
människan en gång för alla är utestängda ifrån.
Menar Santayana då verkligen, att Mario
är ett människoideal? Doktor Ahlberg tycks
i sin inledning anse det, och mycket talar
därför. Men man får inte glömma, att den stora
boken också innehåller andra synpunkter.
I teckningen av en annan spontan och
obekymrad människa, den kapten på millionärens jakt,
som kallas ”lord Jim”, visas riskerna av ett
onormerat liv: även han äger betydande charm
och livsduglighet, men han balanserar på
randen av brottet. Idealet vore en förening
av spontan kraft och fasta normer, och denna
förening har Santayana — som så mången
annan — häpen och beundrande funnit i den
engelska överklassungdomen. Här respekteras
ett visst — icke så obetydligt — mått
konventionella regler av ofta rent dåraktigt slag,
men i och med detta offer är man också fri
på alla livets andra områden. Det är denna
suveräna mänskliga frihet, som Santayana
möter hos de tennis- och kricketspelande
engelska studenterna på Oxfords gräsplaner
— unga, obekymrade, starka övermänniskor,
som aldrig ägnar sin delvis konventionella
bundenhet någon kritik eller oro, därför att
de vet, att de är världens blivande herrar. Den
som vill normera hela sitt liv, blir olycklig
asket. Den som lever helt onormerat, blir
brottsling, om han icke äger en Marios geniala
sinnliga intuition. Engelsmännen, som
respek
terar den kristna myten som en praktisk
konvention men sedan förbehåller sig full
handlingsfrihet, är de enda människor som löst
problemet.
Det är en litet cynisk synpunkt. Men sådan
är Santayana. Han säger att han äger ”a touch
of sympathy with splendid error”, och han
iakttar full av respekt puritanernas fåfänga
kamp:
”Jag hör inte till dem som föredra
strängheten framför generositeten, emedan den
strider mot intelligensen, mot sanningens yttersta
ironi. Men jag kan se, att den stränga
livsföringen som ett skådespel betraktad är
skönare, och jag tycker om den hos andra.”
Denna formulering — och många andra —
visar att han i själva verket tvekar. Han
längtar själv. Han har aldrig kunnat lösa sitt
problem. Man skulle icke ha anledning att ta
hans ståndpunkt på allvar, om han icke vore
en så klok och fin människokännare, om han
icke visat sig vara mäktig en så fin förståelse
även av den kämpande puritanism, som han
vet är dödsdömd. Ahlberg citerar några rader,
som vackert karakteriserar denne gamle
filosof, som på sin ålders dagar än en gång
i romanens form velat genomleva det
livsproblem — livsnormeringens och lyckokravets —
som uppfyllt hans liv:
”Vad är visdom? Att drömma med ena
ögat öppet; att hålla sig avskild från världen,
utan att vara fientligt stämd mot den; att
glädjas åt flyktiga skönhetssyner och hysa
medlidande med flyktiga lidanden utan att för
ett ögonblick glömma, hur flyktiga de äro.”
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
