Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Sagor och sagodiktare - Anmälda böcker - Toksvig, Signe, H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAGOR OCH SAGODIKTARE
H. C. Andersen är ett geni i det konkreta. Och
hans eget liv är så genialt konkret och
fjärils-brokigt redan från första början. På hemmets
gård sitter han vid den enda krusbärsbusken
under moderns förkläde, som han har spänt
upp som ett tält mot muren med tillhjälp
av ett kvastskaft. Han går omkring med
slutna ögon inför drömsynerna, kanske med
”ljudande färger under ögonlocken” för att
citera en ung svensk kollega. Av den bekanta
prästänkan i Odense — som inte har levt sitt
liv förgäves — får han för första gången höra
poesien nämnas som något heligt, och
inspireras så småningom till sitt opus numro ett,
skådespelet ”Abor och Elvira”, som han läser
upp utefter hela gatan, överallt hälsad av
stormande bifall, tills han kommer till
grannkvinnan som — också hon infogad i diktarens
livsöde — bryskt avspisar honom med
omdömet: ”Det borde ha hetat Abbore och
Torsk!” Därmed är Hans Christians lycka
förgiftad. Och författarinnan tar fasta på det
”fåfängans” motiv som dominerar H. C.
Andersens liv och konst — det eviga
konst-närsmotivet: bristen och stinget, som driver
till ständigt högre anspänning. Det är ett
motiv med tragikomiska inslag, men det
blir knappast futilt, därför att Hans Christian
också här är så genuint omedelbar och har
mod att vara sig själv och förstår sig själv
med lustig skarpsyn.
”1 själva verket”, skriver författarinnan,
”upprepade han ständigt lör sig själv en
besvärjelse: så svag, så fattig, en sådan
fågelskrämma är jag, en sådan fruktansvärd
sinnessjukdom har jag i blodet, att jag måste klättra
högre än de högsta för att bevisa mitt värde.
Uppåt, uppåt. . . och aldrig skall det få finnas
något tvivel om att jag kan komma upp.
Naturligtvis kan jag det; jag är intelligent,
högt begåvad, ett geni.”
Med abnorm känslighet och sjukligt
stingande självtvivel kräver Andersen livet igenom
allas erkännande. Men alltid finns det någon
som säger abborre och torsk, alltid kommer
någon stygg recensent, och den världsberömde
diktaren hittas gråtande i gräset med
tidningen i famnen. När han reser mellan
furstehov och diktarhem i Europa går det som en
lidelsefull klagan genom hans brev, att just
Collinarna därhemma inte förstår, att det är
han som gör dem heder och inte de honom.
När studenterna i Lund skänker honom sin
allvarligt gripna hyllning skakas han
plötsligt av misstanken, att man gör narr av
honom; när han firar sitt livs största festdag
i Odense plågas han av tandvärk. På gamla
dar överväldigas han av ångestfulla
skugg-minnen från den tid då han måste tigga sina
välgörare om kläder; hans ungdoms
plågoande, latinskolerektorn, bannar honom i
drömmen (men kallar honom dock ”etatsrådet”).
Det växer till ett stort och ödesbestämt motiv.
Hans Christian läste till mångas förargelse
hela livet igenom sina verk högt: en dag,
berättas det, hemsökte han åtta olika
vänner för att läsa samma sak. Men detta
eminenta beroende av publikum och resonans
betingar i hög grad hans diktforms egenart.
H. C. Andersens stora insats är att han i
litteraturen har fört in talspråket med dess
snabba skiftningar, fina betoningar, flygande,
improviserade rytmer och växlande mimik,
och först när han hade känt sig fram till sitt
rätta forum: det barnsliga, och fångat ett
innehåll och en erfarenhetsdoft för vuxna
i en form för barn, var han färdig.
Hjälpare, vapendragare, beskyddare,
trös-tare och åhörare kantar också Hans Christians
mirakulösa väg. Han hade något enastående
tändande och charmerande i sitt väsen, som
bara de mest brutala kunde motstå. Det är
intressant, att i författarinnans varma och
livliga porträttering möta alla dem som man
från sagorna känner som bollen och snurran,
som tennsoldater, som näktergalen, som te-
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
