Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Jacob, Naomi, Två bröder Gollantz; Fyra generationer Gollantz, anmälda av Thure Nyman - Peyré, Joseph, Blod och prakt, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
möter man människor, som man inte träffar
på i vardagslivet, folk som inte behöver ägna
sig åt futtiga bekymmer för brödet och
husrummet utan helt och hållet kan gå upp i
sina nöjen, sin karriär eller sina lidelser. De
är väluppfostrade, intelligenta, till och med
spirituella, vilket onekligen bidrar till att göra
samvaron angenäm. Somliga är
utomordentligt skurkaktiga, andra utomordentligt
hederliga, och de råkar i konflikter med varandra,
som spinner ut sig i livslångt, oförsonligt hat.
Det medelmåttiga, det banala, det smaklösa
och det tarvliga är bannlyst. Här finns endast
starka, alltuppslukande känslor mellan goda
eller onda människor. Men detta innebär
också att alla mellantoner saknas. Det är
antingen svart eller vitt. Handlingen står
aldrig stilla. I en snabbt växlande följd av
episoder, som osökt knytas till varandra,
rullas dessa människors öden upp till en fresk
som speglar det judiskt-engelska konst- och
antikhandlarhuset Gollantz’ historia genom
tre generationer. Den fjärde börjar just skymta
på slutet. Man kan inte frånkänna denna
krönika en viss monumentalitet, som endast
delvis skyms av oväsentligheter, en nästan
oundviklig följd av den teknik författarinnan
använt. Hon arbetar så gott som uteslutande
med konversation, och så länge den käcka
Viva — en i förbigående sagt odelat
sympatisk representant för efterkrigsungdomen —
och den oförskämde Julian — som är lika
odelat osympatisk — står i förgrunden, följer
man den med nöje. I sista delen överflyttas
handlingen mera till Julians bror Emmanuel
junior och hans passionshistoria, och därmed
slappnar i någon mån intresset. Det är inte
så lätt att föra en elegant konversation om
lidelse, i all synnerhet om den rasar i ens
eget bröst, som det heter.
Någon anledning att dela upp historien
om huset Gollantz på tre böcker som nu skett,
kan man svårligen uppleta. Lika litet finns
det något konstnärligt skäl till att den skulle
sluta just där den nu slutar. Men om man
utan alla förutfattade meningar och utan att
anlägga några litterära synpunkter läser
Naomi Jacobs roman kan man
otvivelaktigt ha nöje av den. Det är en roman i
bästa följetongsstil. Thure Nyman
Torerons lott
JOSEPH PEYRÉ: Blod och prakt.
Översättning av Axel Claéson. Bonniers. 6: 50.
Joseph Peyrés ”Sang et lumières” —
tilldelad 1935 års Goncourtpris och kort därpå
föremål för en ingående presentation av Kjell
Strömberg i denna tidskrift — ser man med
nöje överförd till svenska. Den tillhör den
typ av böcker som ingenting väsentligt
förlorar på transponeringen: dess livsnerv består
inte i ordkonsten utan i förloppets intensitet.
Det drar en kylig ödesvind genom denna
roman om en spansk tjurfäktare, som fast han
nyligen varit allvarligt sårad och fått skräcken
i kroppen inte kan komma bort från sitt yrke.
Det är så många människor som beror av
honom, och han har vant sig vid den berömde
torerons slösaktiga liv (med en årsinkomst av
en halv million pesetas). Framför allt drivs
han dock av sin passion för det sinnliga
kvinnodjur som är hans älskarinna. Hennes
uppenbara värdelöshet betyder därvid
ingenting; hon tar all hans kraft och alla hans
tankar. Lika grym och trolös och
fordrings-full äi den andra älskarinnan: publiken, vars
efemära gunst han är beroende av. Som ett
värnlöst offer drivs han dit han inte vill.
Skildringen följer honom steg för steg till
det slutliga avgörandet: döden på arenan, en
grandios scen, laddad med tjurfäktningens
blinda ritual- och kollektivdramatik. Då har
man fått veta vad som kan vara värt att veta
om torerons liv, sett ur de mest realistiska
synpunkter. Bakgrunden är det moderna
Madrid, där upproret jäser och bomberna
exploderar i gathörnen; man förs till de
artificiellt exotiska nattlokalerna, till de
dödskalla fattigkvarteren, till bergen ovanför
staden, där vargar och vilda tjurflockar driver
omkring. Notorna som skrivs upp på kaféernas
marmorbord, vinläglarna som förs till
taver-nerna lika svarta, halshuggna fårkroppar:
dylika detaljer kommer ständigt miljön att
framträda med det självseddas hela
påtaglighet.
Peyré erinrar en del om en tidigare
Gon-courtpristagare, Malraux, den förmodligen
främsta begåvningen bland de unga franska
romanförfattarna. De har båda utpräglat sinne
för vår tids egenartade dramatik, dess patos,
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
