Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Känn dig själv! Memoarer anmälda av Nils Bohman
- Bonde, Knut, Tro mig, om ni vill
- Lewenhaupt, Gustaf C:son, Askegreven berättar vidare
- Lewenhaupt, Adam, En färd till minnenas värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tilltalande sidor. Baron Bonde är ingen vän
av negativ kritik, och han behöver heller inte
befara, att sådan skall ägnas honom själv.
Det helhetsintryck, man får av honom, är, att
han förenar flott och världsvan urbanitet med
en frisinnad åskådning, som kommer honom
att värdera allt, som är varmhjärtat
mänskligt, oavsett dess sociala rang.
*
Greve Gustaf C:son Lewenhaupt,
populärt kallad Askegreven, utgav i höstas liksom
fru Posse-Bråzdovå och baron Bonde en
fortsättning på en tidigare memoarsamling. Hans
bok är i likhet med baronens inte upplagd
efter kronologiska linjer utan innehåller en
axplockning av upplevelser från olika
livs-skeden. Själv säger han i förordet, att ”den
enda pretention, författaren själv sätter på
boken, är att den kanske från glömskan lyckas
rädda kalejdoskopiska bilder från en glad,
bekymmerfri ocH lycklig tid”. I den mån
löftet infrias, kan man inte säga annat än att
det sker på ett trevligt och underhållande
sätt. Askegrevens berättelser om jakter i
Sverige och i Afrika utgöra visserligen för
undertecknad ett obegripligt kapitel, men det
beror inte på framställningssättet utan på
själva ämnet, vars tjusningskraft torde vara
reserverad för jägare. Odelat roliga äro
däremot minnena från officerstiden på ”Drott”,
och skildringen av kung Oskars hov där har
många dråpliga poänger. Men när
Askegreven lämnar den deskriptiva metoden och
kastar sig in i samhällskritiska utredningar,
blir han minst sagt konstifik. Det beror inte
främst på att hans åsikter äro antediluvianska
utan på att hans kritik är mera emotionellt än
intellektuellt grundad. Han är till exempel en
arg vedersakare av demokratin, som får på
huden efter noter. En litterär provbit kan
anföras för att belysa kritikens art och halt:
”Demokrati är endast camouflage för de olika
samhällsskiktens kamp för att bereda sig
fördelar på andras bekostnad. Det gör precis
detsamma, vilka de där andra äro. Den
starkaste segrar och tar hem potten. Och tanken
på det ideella begreppet fosterlandet är totalt
eliminerad, när under valtiden luften ljuder
av sirentoner och lögner.” Det låter strävt,
men med utgångspunkt från författarens
förklaring i förordet får man snarare tyda morr-
ningen som ett uttryck för tidschauvinistisk
belåtenhet med det förgångna än vantrevnad
i nuet, ty till skillnad från kverulanter har
greve Lewenhaupt ett strålande humör, när
han låter det komma till synes bakom den
bistert catonska uppsyn, han stundom
anlägger.
Askegreven var inte den ende Lewenhaupt,
som förra året hängav sig åt skildringar av
det förgångnas glädje och sorger. Även greve
Adam Lewenhaupt, förre riksheraldikern,
debuterade i höstas på det självbiografiska
området med en bok, som han kallade ”En
färd till minnenas värld”. Skillnaden mellan
de båda grevarnas litterära temperament (det
enda jag känner till) är påfallande: medan
Askegreven har jägarens och militärens mera
bullrande och robusta gemyt, företer greve
Adam Lewenhaupt den lärde
grand-seigneurens dämpade ironi och gammaldags
sirlighet. Man känner familjetraditioner djupna
omkring sig i hans sällskap, men utan att man
tycker sig göra otillbörligt intrång på
enskilt område. Det beror på berättaren själv:
naturlig förbindlighet och enkel, rättfram
värdighet utgöra underlaget för hans
värdskap i minnenas hus, där han kan öppna
förseglade dörrar och visa bortglömda gemak
utan att vare sig gästen eller det förgångna
har anledning till annat än tacksamhet över
så taktfull och förnäm introduktion.
Det är en personhistorisk auktoritet, man
möter i självbiografien. Författaren avser
egentligen att skildra sina tio första
levnadsår 1861—70, men kring de egna ödena har
han grupperat ett myller av gestalter från
dåtidens Sverige: från kungen själv ned till
trotjänarna på familjegodset Sjöholm. Men
greve Lewenhaupt äger inte bara kunskap om
människor, han har också förmåga att skildra
dem, och han begagnar med förkärlek
anekdoten för konkret illustration av deras väsen.
(Apropå det: hur komma vår generations
memoarer att se ut: vilka kunna nuförtiden
anekdoter?) Den stilla humorn överväger
kanske i hans anekdoter, men den objektiva
inställning, som han försöker inta, bjuder
honom ofta att berätta anekdoter med
under-stucken kritisk udd. Även när han behandlar
kungen själv, kan man märka ogillande
ton
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 17 17:29:15 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-2/0075.html
