Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Att skriva roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
ATT SKRIVA ROMAN
Någonstans säger Strindberg på sitt
oefterhärmliga sätt att det inte är han själv som
skriver, när han skriver, utan det. Eller kanske
uttryckte han sig ungefär sålunda: ”Jag ville
skriva, men det ville inte.”
Näj ”det” inte ville, är det möjligt att
Strindberg med sin stora respekt för det
ockulta lydigt lade ner pennan. Men det är
också möjligt att han i stället tog upp kamp
för att tvinga ner ”det” på knä. Få i gång
motorn genom att börja arbeta rent utifrån,
på rutin, handlag, yrkeserfarenhet och
därmed småningom locka eller alltså tvinga fram
inspirationen, den mystiska uppfinnarådran,
utan vilken ett verk värt namnet inte blir till.
Ibland lyckas metoden, ibland inte. Graden
av snille eller talang spelar därvidlag ingen
roll. Varje författare, även en sådan av
blygsamma mått, vet att hans arbete ytterst — eller
innerst — beror av makter (för att fortfarande
tala med Strindberg), över vilka han inte utan
vidare är herre. En uppmärksam och van
läsare märker också snart om en bok är
tillkommen genomgående utifrån, medelst
allmäntillgängliga medel i form av klichéer,
förebilder, eventuellt självupprepning: boken
ger fort en förnimmelse av torka eller
otillfredsställdhet, medan tvärtom det äkta arbetet,
där författarens egenart lösgjorts, verkar
befriande även om ämnet skulle vara
pinsamt: ty verkan av ett genuint diktverk kan
aldrig bli enbart beklämmande. Det ges också
exempel på illa skrivna böcker, där det äkta
glimmat, det fanns där som en underton eller
en melodi av vilken endast enstaka tongångar
nådde fram. Icke dess mindre minns man de
böckerna med ett egendomligt välbehag. Där
var ”något” i dem, som det brukar heta.
Förutsättningen för att det ska finnas
”något” i ett litterärt verk är alltså
förekomsten av det mystiska elementet, det
personliga budskapet. Men författaren måste
också kunna konsten att frigöra detta inre
budskap. En debut blir sällan ett mästerstycke
— jag tvivlar på att så någonsin skett,
medgivet att talangyppande eller av ett och annat,
stundom ovidkommande skäl framgångsrika
debuter inte hör till ovanligheterna. I
flertalet fall är förebilderna dock där frappanta
och naturligt nog fattas vanligen just
yrkesskickligheten.
Kan konsten läras?
En ung person som förelagt mig ett
manuskript frågade ödmjukt inför min skepsis:
— Skulle jag kanske ta litet lektioner
i svenska?
Den unga personen svärmade för tanken
att få professor Wellander till lärare.
Men inte ens professor Wellander skulle
kunna trolla fram egenart eller
personlighetston om den fattas. Det är givetvis rätt av en
diktare att lägga ner omsorg på verkets
språkliga dräkt, men den intimare arbetsmetoden
kan ingen lära av andra, där kommer
för
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
