Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Att skriva roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT SKRIVA ROMAN
rätta balansen mellan medvetet och
omedvetet. Endast arbete och erfarenhet och åter
erfarenhet kan lära en det. Blir man någonsin
utlärd? Det tror jag inte. ”Slut” kanhända,
men utlärd: nej.
Ett av besvären vid en boks avslutande
kommer ofta av att man helt enkelt är trött.
Uppfinnarådran orkar inte flöda mer. Det
finns då ingen, säger ingen annan utväg än
att koppla av hela arbetet, resolut, ehuru det
vanligen kostar på. Hård framdrivning är där
dålig ekonomi. En enda veckas vila kan göra
mer än man trott, förutsatt naturligtvis att
arbetet eljes var moget.
Slutligen, det är inte likgiltigt hur man
förvaltar sitt en gång givna pund. Jag tror inte
på arbete till exempel under sudd och
nattvak, var sak på sin tid. Jag tror inte på arbete
med groggen på bordet, alkoholen utplånar
inte teknik och dialektik, det må vara, men
i längden hjärnkapacitetens friskhet. Detta är
ju en truism. Jag tvivlar också på arbete under
störningar som man inte kunnat låta bli bara
därför att de roat en. Det går bra en gång,
två gånger, men inte i längden. Konstnären
behöver självdisciplin, endast i arbetet bör
han önska sig fri från hämningar. Och till
gengäld frigör arbetet i sin tur personligheten.
Inre kriser, ombytta levnadsförhållanden,
stora upplevelser, glädjande eller sorgliga,
verkar naturligtvis på diktaren som på andra
människor kanske djupt berikande, men
utifrån bör de inte sökas. Man hör ibland bra
naiva utläggningar på den punkten från
allmänhetens sida. Folk tror att man ”behöver”
exempelvis sällskapsliv (särskilt fester! —
ett misstag), naturskön omgivning (men man
kan sitta och skriva i en vedbod om det vill
sig) eller träffa så kallade original: man
erbjuds ibland att o! absolut bli sammanförd
med Den och den. Men det är bättre att
författaren lämnas åt sig själv och själv får
söka sig den näring hans diktarhälsa behöver.
Respekt för det ömtåliga hemlighetsfulla
inre maskineriet. Och inte minst bör man
i all enkelhet ha den respekten själv.
Och så till allra sist några ord om
depression. Alla människor kan bli deprimerade,
men en viss speciell känsla av oduglighet, av
total hopplöshet visavi möjligheten att
producera vidare, torde vara en typisk
konstnärs-alias f örfattarsj ukdom, känd av de flesta
— frånsett kanske en del tilltagsna
amatörer — och är kanske yrkets värsta prövning.
— Vad gör X.? frågas.
— Ingenting just nu. Han är nere.
Varför är X. ”nere”? Har något hänt? Har
han (hon) mist maka (make) eller bästa vän
eller sin smula förmögenhet? Ingenting av
detta. Han (hon) ligger bara i underkanten
av våglinjen, befinner sig inom råmärkena för
den depressivitet vars motpol är den starkt
skapande, lustbetonade perioden. Ibland har
oförmånligt mottagande av en bok hjälpt till
att pressa ner X., men det är inte säkert..
Här kan bara påpekas: sjukdomen går över
i ”normala” fall. Lycklig den som är
kallblodig nog att minnas tidigare erfarenheter,
ge efter och låta depressionen ha sin gång.
Vänta. Vänta ut den svarta tiden! Gäller det
ekonomien får man försöka med rutinarbete,
reportage, översättning och så vidare. Det går
inte att skapa invita Minerva: Minerva
skvallrar. Och den svarta tiden dödar dock inte
livsdugliga frön, inte mer än vintertid dödar
dem i naturen.
Men det är förståndigt att aldrig mycket
syssla med den kritik man får. Abonnera ej
på urklipp! Inte ens beröm gör väsentlig
nytta. Ungdomen anser sig behöva
”uppmuntran” ... Nå ja. Men man förstorar så
lätt denna uppmuntran och så kommer
bakslaget. Det är bättre att uppöva
självbedömning. Också här, som ofta annars, gäller att
”själv är bäster dräng”.
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
