Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lauri Viljanen: Aino Kallas. Översättning av Ragnar Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAURI VILJANEN
AINO KALLAS
I den nutida finska prosakonsten intar Aino
Kallas en plats för sig. Det aristokratiska
draget i hennes konst bottnar icke blott i att
hon i fråga om motivval alltmer definitivt
vänt sig till det förgångna, samtidigt med att
hennes diktnings landskap inte står att finna
i hemlandet utan söder om Finska viken. Aino
Kallas är den finska litteraturens mest
målmedvetna och renblodiga konstnär i rent
artistisk mening. Hon intresserar sig endast för
människohjärtats evigaste och djupaste
lidelser, framför allt för kärleken. Att tränga in
i kärnan av dessa lidelser och att tolka dem
med på ett ädelt sätt stiliserade språkliga
gester är hennes samtidigt svala och intensiva
ärelystnad.
Till börden representerar Aino Kallas en
kulturtradition, som bottnar i den nationella
romantiken. Hon föddes den 2 augusti 1878 på
Kiiskilä gård nära Viborg. Hennes fader var
forskaren och skalden Julius Krohn (Suonio),
en av banbrytarna för den finska vetenskapen
och litteraturen. Den ryktbare
folkdiktsforska-ren Kaarle Krohn var en bror till henne, och
en syster, Helmi Krohn, har även gjort sig
känd som författarinna.
Aino Suonio hade knappast lämnat
skolbänken bakom sig då hon nitton år gammal
utgav ett dikthäfte; två år därefter följde en
novellsamling. Hennes stilistiska
mogenhets-prov var ”själsmålningen” ”Kirsti” (1902).
Vid sekelskiftet hade författarinnan ingått
äktenskap med den estniske folkdiktsforskaren
doktor Oskar Kallas. Efter att ha vistats tre
år i Sankt Petersburg flyttade fru Kallas över
till Estland, som blev hennes andra hemland;
hon bodde där de följande femton åren och
fördjupade sig i landets historia på ett
djupgående och konstnärligt befruktande sätt. Är
1918 utnämndes doktor Kallas till estnisk
minister i Helsingfors, därifrån han fyra år
därefter flyttades över till London. De år hon
tillbragte i världsstaden, i en diplomatfrus
krävande ställning, beteckna för Aino Kallas
skedet för hennes största konstnärliga
mognad. Såvitt jag känner till har hon dock
skrivit sina nyaste och bästa verk om
somrarna på en ensam liten ö vid Estlands kust.
Själv anser Aino Kallas att hennes i djupare
mening egna litterära produktion börjar först
med de estniska novellerna. I verk sådana som
romanen ”Ants Raudjalg” (1907) och
novellsamlingarna ”Bortom havet” (1904—05) och
”De farande skeppens stad” (1913), av vilka
de två sistnämnda föreligga i svensk
översättning, förnimmer man under det artistiska
skalet en tydlig medkänsla med Estlands folk.
I sitt nyaste utvecklingsskede, som börjar med
novellsamlingen ”Främmande blod” (1921)
och kulminerar i trilogien ”Barbara von
Tisen-husen” (1923), ”Prästen på Reigi” (1926) och
”Vargbruden” (1928), som i en nära
framtid utkommer på svenska, har författarinnans
livssyn en mer tidlös prägel. De tidigare
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
