Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lauri Viljanen: Aino Kallas. Översättning av Ragnar Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAURI VILJANEN
böckerna äro skildringar av en hård natur
och av förkrossade, trälbundna människor.
Upplevelsen av det karga, vilda estniska
kustlandskapet har verkat på författarinnan på ett
säreget, starkt och skapande sätt. Outtröttligt
låter Aino Kallas sin människoskildring ramas
in och basera sig på detta öde landskap av
ofruktbara lerslätter på kalkstensgrund, av
ängslappar, som för en kort tid blossa upp
i gräll blomning, små stugor med höga,
brant-sluttande torv- och halmtak och
strandbränningarnas oavbrutna, dova sång.
I ”Bortom havet” symboliserar detta
landskap den resignerade, förlamande kampen mot
träldom och förtvivlan. I ”De farande
skeppens stad” får det glödande färger av trots
eller också utgör det den halvt mystiska
bakgrunden för extatiska religiösa rörelser.
I ”Främmande blod” inramar det med en
nästan öververklig intensitet de primitiva
lidelserna och växer slutligen i ”Prästen på
Reigi” till ett storstilat bibliskt landskap, ”där
Genesis och skapelsens under ständigt står
oss för ögonen”. I ”Främmande blod”,
därifrån den här publicerade novellen ”Gerdruta
Carponai” är hämtad, framträder Aino Kallas
för första gången som en kärlekens
nyromantiska och klassicistiskt betonade diktare. Med
sin säkra teckning och sin målmedvetna,
förfinade kolorit söker författarinnan nå en
syd
ländsk effekt, som om hon gått i skola hos
renässansnovellisterna.
Kärleken som ursprungslidelsen skuggar
den dystra livländska sägnen ”Barbara von
Tisenhusen”, där det berättas, hur den unga
adelsfröken förälskar sig i en simpel skrivare
och hur hennes bröder dränker henne i en
vak. Det är en elegant och samtidigt intensivt
utförd historiemålning i nyanser av svart
och guld. Ännu märkligare är ”dagösägnen”
”Prästen på Reigi”, en i stora linjer utförd
själsskildring, där det eviga temat mapnen,
hustrun och älskaren med arkaiserande
stilkonst lyfts upp till den stora diktens sfär.
Den kalla vintriga naturen utgör en
effektfull bakgrund för de smärtsamt glödande
mänskliga känslorna. Den sista sägnen,
”Vargbruden”, där folktro från häxförföljelsernas
tid förädlats till en poetisk symbol, utspelar
sig i de gränstrakter, där den ändliga
människosjälen och den oändliga animala naturen
möter varann. Den ger tydligt vid handen
att Aino Kallas strävar till någonting mer
än till en personlig novellform, att hon
söker skapa prosaballader av stark,
ödesmättad stämning. Det kosmiska och det
mänskliga möter varann, människorna stiger fram
ur sin historiska ram för att uppleva sin
kärlek, sin extas, sina besvikelser, sin olycka
och sin ensamhet som ett kosmiskt skeende.
Översättning av Ragnar Ekelund
13. — B. L. M. 1937.
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
