Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aino Kallas: Gerdruta Carponai. Novell. Översättning av Bertel Gripenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AINO KALLAS
GERDRUTA CARPONAI
1.
På* våren året 1710 under stora nordiska
kriget, medan ryssarna belägrade Riga, spred
sig en förhärjande pest, kallad svarta döden,
från inlandet till öarna, först till Dagö, sedan
till Ösel, därifrån över Lillsundet till Mohn
samt slutligen på hösten till det ensliga Runö.
Många sägner förtälja om hur farsoten kom
till landet. Fiskare på Dagö varseblevo en
afton ett främmande, sällsamt fartyg som hade
kastat ankar utanför Heltermaa hamn. De
slogo råd, men rodde sedan ut till fartyget
med proviant och vatten. Då de kommo
närmare, fingo de se att fartyget var alldeles
folktomt, däcket låg öde, masterna och rårna voro
som på ett vrak. De ärnade redan ro tillbaka
i land, då en halvannan fot lång gosse i grå
dräkt plötsligt dök upp ur lastrummet och
hoppade rakt ned i båten. Två gånger kastade
de honom över bord, men två gånger hoppade
han åter lik en gråfjällig fisk tillbaka i båten.
Men då de kommo till stranden försvann han
genast i ett hasselsnår, och de hunno icke se
annat än att han bar tyska kläder, hade en
trekantig hatt på huvudet och en stav i
handen. Då knäppte båtlagets äldste ihop sina
händer och alla genomilades av en plötslig
rysning, ty de förstodo att pesten nu hade
kommit till ön. — Följande dag låg hälften
av Heltermaa bys invånare lik.
Farsoten tog sina offer hastigt; den grodde
i jorden och föll som en dagg från himlen.
Människorna fattades av en giftig feberglöd
som bragte bloden att koka i ådrorna. Deras
huvuden voro som i en brinnande ugn,
lemmarna domnade av svaghet, medvetandet
försvann och deras förgiftade blod bröt ut i blåa
bölder på halsen och i armhålorna. Deras
anletsdrag förvredos före dödens inträde till
oigenkännlighet och deras förstånd
förvirrades; äntligen dogo de efter några timmar
under svåra kval.
Sällsamma och förskräckliga ting
inträffade; allt var möjligt. Eldröda tuppar sutto
på grindstolparna och förespådde döden med
sitt galande. Den som först såg dem och sade
det minsta ord om dem, föll död ned på
stället. Gud tycktes helt och hållet ha glömt
ståndsskillnaden, vilken han dock själv i sin
allvishet hade satt mellan herrarna och de
ofrie. Pesten valde icke och visste icke av
någon vördnad inför förnäma namn och
ädel-boret blod. Den vars namn var inskrivet i
pestboken dog. Högvälborna landsråd, godsägare
och riddare, vilkas stamträd sträckte sig ända
till korstågen, dogo liksom de uslaste
statkarlar och daglönare, den ene i sin ektimrade
säng, den andre på sin halmbädd. I
fattighuset dogo både hjonen och vårdarna. På
Kuresaare dignade de forna tyska
handelsmännen på sina ödelagda gårdars ruiner, där
de hade sökt skydd i skrevorna bakom
skorstenspiporna. Prästerna sjönko ned i
predikstolarna medan de anklagade detta syndfulla
släkte, för vars ondskas skull straffdomen var
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
