Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aino Kallas: Gerdruta Carponai. Novell. Översättning av Bertel Gripenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERDRUTA CARPONAI
kommen, klockringarna drabbades av döden
medan de ringde själaringningen för andra.
Det var klart och tydligt, att Gud hade slutit
himmelrikets dörrar och fönster; men
helvetets portar gapade vidöppna.
Människorna började efter det de fåfängt
hade sökt skydd och hjälp i de heliga
sakramenten och vid kyrkans altare i hemlighet bära
offer till Upas sten och Karmas offerplats, till
de heliga rönnarna, under vilka man fordom
hade gjutit människoblod för att blidka Taara.
Men allmogens gamla gudar voro döda eller
hade av ålder blivit döva och blinda. Om icke
Kristus, Guds enfödde son, hjälpte, så hjälpte
ej heller Taara, allmogens gud.
Men om nätterna vandrade en liten grå
man från hydda till hydda, från herrgård till
herrgård. Rökpörtets sotiga dörr öppnades
för honom lika lätt som herrgårdens
koppar-beslagna port, och med sin spetsiga stav
vidrörde han de sovande rakt under hjärtat.
Det blev sommar, med den följde hetta och
torka, och pestens härjningar ökades alltjämt.
Hela byalag dogo ut. Liken släpades lassvis,
staplade på varandra till kärrgravarna, så att
de unga flickornas långa, ljusa flätor släpade
på marken. Men inom kort fanns det inga
dödgrävare mera, de döda fingo bli liggande
där de lågo och ingen vågade röra vid dem.
Åkrarna lågo i träda, ängarna förvildades.
I de utdöda byarna, i vilka liken alltjämt
lågo obegravna, förvildades de övergivna
husdjuren. Man såg korna ströva omkring i
skogarna råmande med stinna, omjölkade juver.
Inom den herrelöse hunden vaknade den forna
vargnaturen; den störtade sig över fåren,
vilkas vallare den skulle vara. Eller smög
den mager som ett skelett kring de öde byarna
utan att fatta varthän dess herre och
försörj are hade försvunnit. De utsvultna svinen
bröto sig ut ur sina stior och stillade sin
hunger med as och med de pestdödas lik,
vilka icke hade undfått kyrkans välsignelse.
Vargarna lämnade sina gömställen på
kärrholmarna och i Sörves och Kar jas skogar,
och då Storsundet och Lillsundet fröso kom
även björnen från inlandet ut på rov.
Människosläktet tycktes vara dömt till
undergång. Livets gång hade stannat — allt
vardagens arbete, plöjning och sådd och
skörd, fiske och jakt och äktenskap. Guds
avsikt var synbarligen att göra landet lika
människotomt som det en gång hade varit
före människans skapelse. Men detta land låg
fjärran från paradiset. Det var bränt och öde,
och över vattnen svävade förintelsens ande.
2.
Under denna gudsförgätna tid innehades
kyrkoherdeämbetet i en kustsocken på Ösel
av en tysk vid namn Magnus Carponai, vilken
hade gift sig med välborna Beata von Krämer,
dotter till ett landsråd. De hade flera barn,
av vilka det äldsta var en nittonårig dotter,
Gerdruta. Såsom de på landet uppvuxna
adliga tyska fröknarna var Gerdruta Carponai
av ett friskt och blomstrande yttre; om
somrarna var hon till och med alltför brynt av
havsvinden. Hennes gestalt var harmonisk,
håret vildnötbrunt och svagt rödaktigt såsom
hos hennes mödernesläkt, ögonen glänsande
såsom blågröna ädelstenar, och vid roten av
den smala och förnäma näsan syntes en liten
stolt krökning. Då hon satt bredvid sin mor
i prästgårdens kyrkbänk med den stolta halsen
nedböjd såsom det anstår en sedesam jungfru
betraktade henne utan undantag alla
adels-ynglingar, vilka ridande eller med fyrspann
hade infunnit sig till de tyskes gudstjänst. En
söndag stannade hennes kusin på mödernet,
Rembert von Rehren från Loona herrgård,
vilken tjänade vid garnisonen på Kuresaare
över eftermiddagen på prästgården. Det var
i början av augusti, just då de mörka
körsbären mognade; då tog Rembert von Rehren
en stege, gick upp i ett körsbärsträd och
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
