Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aino Kallas: Gerdruta Carponai. Novell. Översättning av Bertel Gripenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AINO KALLAS
började kasta mogna körsbär på Gerdruta.
Gerdruta uppfångade dem med händerna och
i förklädet; slutligen kastade hon sig ned
i gräset under trädet och snappade med
läpparna efter de fallande körsbären, vilka
skimrade som den rödaste bärnsten och sprucko
av sin mognad. Då han steg ned från stegen
var Rembert von Rehren blek; han stirrade
oavbrutet på körsbärens blod på Gerdrutas
läppar. Då de stodo emot varandra voro de
två nästan lika långa, rödhåriga, långhalsade,
båda av samma ras. Prästgårdsträdgården var
fuktig och stilla; de kysste varandra under det
mossbelupna körsbärsträdet.
Detta inträffade som sagt i augusti. Hela
vintern sydde Gerdruta Carponai på sitt
ut-styre, bröllopet var utsatt till början av maj.
Men tiden var hård och ond och i början av
mars kommo kosackerna och tatarerna och
förhärjade landet ända från Kuivaste till
Sääre. I deras spår följde pesten och Rembert
von Rehren var en av de första officerarna
i garnisonen som drabbades av den; honom
följde större delen av besättningen.
I slutet av juni började den stora döden
i Carponais församling. Denna var en av de
bördigaste och folkrikaste på Ösel och därför
blevo pestens härjningar där större än
annorstädes, ty pesten sökte sig gärna till fruktbara
trakter. Carponai ställde ut väktare vid
vägarna från andra socknar, han förbjöd
tiggare och främlingar att beträda sin sockens
område. Han förfärdigade pulver av svavel
och tallkåda och rökte bostäderna med detta,
han bestänkte trösklarna med ättika och
skedvatten. Kring byarna lät han tända eldar av
enbuskar, vilka underhöllos dag och natt. Han
höll gemensamma bönemöten med sina
församlingsbor. Men ingenting hjälpte. Pesten
frågade varken efter böner eller skedvatten,
den trängde fram genom elden och enrisröken.
Carponai fortfor alltjämt med sin
förtvivlade kamp. Han tvingade de kvarlevande att
med båtshakar genom fönstren draga ut de
i pesten dödas lik och begrava dem. Hans
hustru och hans fyra yngsta barn dogo; då
klockringaren var död, gick han själv upp
i klockstapeln och ringde själaringningen för
dem. Han gav sig icke; så länge han kunde
hålla sig upprätt gick han omkring och skötte
de sjuka och tröstade de döende. Hans dotter
Gerdruta följde med honom; hennes ögon
voro liksom blågrön is, stora och kalla,
munnen stel och blek. En morgon kände Carponai
en brännande hetta i sitt blod — det var
pesten. Icke ett ögonblick tvivlade han på att
han skulle dö, och han befallde sin dotter
Gerdruta att gräva ned kyrkans nattvardskalk
och oblatask av silver i jorden invid
kyrkväggen. Då detta var gjort lät han Gerdruta
lägga fram kyrkboken och med sin domnande
hand skrev han mödosamt med stora
bokstäver: omnes mortui — alla döda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
