Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aino Kallas: Gerdruta Carponai. Novell. Översättning av Bertel Gripenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERDRUTA CARPONAI
kom ihåg att hon hade gått förbi Ingels koja
och sett rök stiga upp ur rökfånget.
Det tycktes Gerdruta Carponai att Gud själv
sände henne denna tanke. Hon gav sig genast
av, hon tog en genväg över betesmarken och
kärret och hennes åstundan att få skåda en
levande människa var så stor att andedräkten
stockades i hennes hals.
Vad gjorde väl det att denna människa
var en skumögd, på gravens rand vacklande
smutsig gumma!
Då hon hade kommit genom det sista
hasselsnåret stannade Gerdruta: framför henne på
en hed med enbuskar stod en ensam,
halm-täckt koja. Men dörren var sluten, likaså
rökfånget, och ingen rök syntes till.
Gerdruta försökte intala sig att gumman
inte hade gjort upp eld. Men då hon öppnade
kojans dörr fick hon se en välbekant syn: på
bädden låg Liiva-Ingel, död i pesten; kroppen
var synbarligen redan kall och luktade.
Då flydde den unga Gerdruta Carponai
liksom sårad i hjärtat raka vägen till de stora
skogarna. Hon visste ej mera vad hon gjorde.
Hon endast sprang, hon flydde för
ensamheten, som var ännu mera dräpande än den
svarta döden.
3.
Efteråt visste Gerdruta Carponai aldrig hur
länge hon hade irrat omkring i skogarna och
kärrmarkerna på Ösel. Då hon kom till
havsstranden var det morgon, en klar morgon, då
livet synes gott för både insekter och
människor. Men Gerdruta Carponais hjärta var
över sig givet av ensamhet och tungt av dödens
tryck. Hon beslutade att stanna här och dö.
Hon lutade sig ned för att lägga sig på
marken, då hon plötsligt tyckte sig se ett spår
av en människofot i den fuktiga strandsanden.
Det var inte minsta tvivel därom. Det var ett
nytrampat spår av en kraftig fot med tydliga
märken efter tårna och hälen och den urgröpta
mellanfoten. Bortom det fanns ett andra och
ett tredje, en hel rad spår i den släta sanden,
spår som försvunno bakom en strandbrink.
Gerdruta kände att hon vacklade. Ett
människospår! Jorden var ändå inte öde! Hon var
inte ensam!
Och djupare än hon någonsin hade bugat
sig för denne världens store böjde sig nu den
stolta, välborna Gerdruta Carponai med tårar
i ögonen ned och kysste ödmjukt denne
okändes spår i sanden.
Men glädjen var alltför stark och plötslig
för hennes försvagade kropp, hon sjönk ned
som ett vasstrå, förlorade medvetandet och
blev liggande på sanden.
Solen hade hunnit tillryggalägga ett långt
stycke av sitt kretslopp, och då hon äntligen
vaknade sken den nu rakt mot strandbrinken.
Hon hade sovit många timmar. Hon märkte
att hon hade blivit lagd på en hög med nät
vid vättenbrynet, och under hennes huvud
hade lagts en knippa torr säv. Till vänster
höjde sig stranden som ett brant
klipp-utsprång rakt ur havet, men nedanför
strandbrinken stod däremot ett tiotal rökpörten och
en mängd nätstörar. Havet låg lugnt, men
oavbrutet hördes ett dovt brus liksom av
under-vattensbränningar.
Alldeles nära henne stod en ung man och
stekte flundror mellan två stenar. Mannen var
klädd i vanliga allmogekläder, en grov
blån-garnsskjorta samt ett brokigt bälte om livet
och var barfota. Han var mycket mager,
det ljusa håret var långt och okammat och
ögonen gråblå.
Då han såg Gerdruta vakna sade han på
allmogens språk utan att avbryta sin
sysselsättning:
— Kas sa süüa tahad? (Du vill väl äta?)
Gerdruta endast nickade. Mannen räckte
henne en flundra och hon åt. Fisken var färsk
och fet, men utan salt.
— Alla döda? frågade mannen.
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
