Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Aino Kallas: Gerdruta Carponai. Novell. Översättning av Bertel Gripenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AINO KALLAS
— Döda — ja, alla, svarade Gerdruta
likaså på allmogens språk.
— Så är det också här, sade mannen.
De sutto nu tysta och betraktade varandra
i mjugg.
— Jag heter Laes — Kadariku-Laes, från
den där stugan, sade mannen slutligen. Och
du då?
— Gerdruta Carponai, sade Gerdruta.
Och då hon sade det, kände hon tydligt att
det i denna stund var lika betydelselöst som
den vita molntappen där uppe, vilken just
skingrades för solens strålar.
Mannen rörde endast om elden och sade
sedan:
— Jag såg på dina kläder att du är
herrskap. Men nu är vi bara två kvarlevande i hela
socknen.
— Jag såg spåren efter dina fötter, sade
Gerdruta.
Mannen betraktade sina bruna, väderbitna
fötter och nickade.
— Jag var borta vid källan och hämtade
vatten, sade han.
*
Då de hade ätit gingo de upp på
strand-brinken. Det började redan kvällas.
Uppe på klippans krön växte trots att
bärtiden redan var förbi mörknade, försenade
smultron under de krypande, av fåren
avgnagda enbuskarna.
De lutade sig ned och plockade dem, gåvo
varandra och åto. Bären hade en kryddad,
doftande smak. Där vid enbuskarna åto de
länge av dem — liksom barn.
Den nedgående solen, som sjönk i riktning
mot det fjärran och osynliga Gotland sken
dem rakt i ansiktet. Den svävade i ett varmt,
grått töcken, den strålade ej mera och man
behövde ej sluta ögonen för den.
— Vad är det som brusar? frågade Gerdruta.
— Det finns ett annat klipputsprång där
under vattnet, förklarade Laes. Dit måste man
hälla öl och vin, annars får man ingen
fiskelycka.
Mätta av smultronen sutto de båda uppe
på utsprånget. Ingendera frågade vad det nu
skulle bli. Nedanför dem låg den branta,
hundra fot höga skifferklippan.
Men Gerdruta Carponai började känna det
såsom om hon hade blivit född på nytt i en
fullkomligt ny värld.
Hon hade aldrig förr varit i denna värld.
Där fanns liksom i hennes forna värld luft,
jord och hav, men det fanns inga andra
människor än de två, Kadariku-Laes och Gerdruta
Carponai.
Över vattnet svävade måsarna med vingarna
svarta av skuggan, i gräset surrade och
vimlade det. I naturen gick allt sin jämna gång.
Men dessa två voro de enda människorna.
Det fanns icke längre fria och ofria, herrar
eller allmoge, det fanns ej klasser eller stånd.
Allt som människorna under årens lopp hade
byggt upp hade fallit samman och låg i ruiner.
Under en tät enbuske alldeles bredvid dem
låg en huggorm och solade sig i solens sista
strålar. Samtidigt med Gerdruta fick Laes syn
på den och i ett nu skar han en enkäpp, klöv
dess spets och klämde in ormens nacke i den
såsom i en tång.
Gerdruta såg ormen med den gulaktiga
magen och den svarta ryggteckningen, med
den tvekluvna tungan sträckt ur munnen
slingra sig vid käppens ända.
— Rästik, sade Laes — därmed menade
han ormen — och höj de den med käppen upp
i luften.
Men däremot dödade han den inte. Han
slungade den långt ifrån dem.
— Säden upphör att växa om man dödar
en orm, förklarade han för Gerdruta.
Men då Laes slungade ormen såg Gerdruta
Carponai honom liksom för första gången.
Hon såg hans unga, avmagrade kropp, hakans
vackra, fasta båge och nedanför hakan ett
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 17 18:32:23 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-3/0024.html
