Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aino Kallas: Gerdruta Carponai. Novell. Översättning av Bertel Gripenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERDRUTA CARPONAI
jämnt, vågrätt ärr, såsom efter ett
knivhugg — hon såg den bredvingade näsan, som
mellan ögonen var hög och rak, samt
händerna som voro starka som släggor. Varken
blångarnsskj ortan eller spåren av svälten
kunde dölja den unga kraften hos denna
kropp. Varje rörelse av den var snabb,
ändamålsenlig och kraftbesparande.
I detsamma kände hon att även Laes
betraktade henne. Och hon kände att hon rodnade
under denna blick. Nästan samtidigt vände de
sig båda åt var sitt håll.
Efter detta sågo de inte mera på varandra.
De gingo ner på stranden. Klippväggen var
full av bergkristallbildningar, de liknade
förstenade bon efter någon försvunnen fågelart.
Havet låg lugnt och blankt och bottnen var
som ett golv av platta klippblock.
Då, här på den öde stranden i ett land där
människosläktet hade dött ut, kände de det.
Det var som om döden liksom ett stort rus
hade stigit dem åt huvudet. De berusades av
den som av ett starkt vin. Deras unga och
friska kroppar längtade omedvetet efter
varandra för att skapa nytt liv i den ödelagda
världen. Alla pestsyner brände i deras hjärnor
och uppväckte en sällsam vällust i dem.
Det fanns inga andra än de två.
Solen hade gått ned då de kommo tillbaka
till Laes’ rökpörte. Fiskaren Laes öppnade
dörren och välborna Gerdruta Carponai trädde
in. Och i deras våldsamma famntag på
halmbädden i fiskarhyddans sotiga skymning
blossade deras dödsfruktan och kommande
släktens livsträngtan. Jorden låg öde, de skulle
befolka den, och de voro två såsom de första
människorna.
4.
Detta var sägnen om Gerdruta Carponai
under det stora, svarta peståret på Ösel.
Såsom framgår ur socknens kyrkbok under
stora nordiska kriget döptes sju år senare
Kadariku-Laes’ fem söner vid Johannestid,
alla samtidigt. Deras moder, Gerdruta
Carponai, dotter till församlingens forne
kyrkoherde, högvördige Magnus Carponai och
dennes välborna maka Beata von Krämer, fick
däremot försona sitt felsteg med att trenne
sommarsöndagar å rad i allas åsyn sitta på
horpallen i sin faders kyrka. Såsom
församlingens dåvarande kyrkoherde, Hinrich
Bür-ger, en sträng och nitisk andans man, om
henne egenhändigt har antecknat i
kyrkboken: ”... hat auf dem beriichtigtem
Huren-schemel ihre Sedes halten miissen”.
Den som så önskar kan ännu denna dag få
se denna pall bland övrigt bråte; det är en låg
träbänk omgiven av ett skrank liksom en kätte.
Efter det Gerdruta Carponai sålunda
offentligen och i församlingens närvaro hade gjort
bot och inför altaret undfått syndernas
förlåtelse, vigdes hon till kristligt äktenskap mecl
Kadariku-Laes och intogs åter i kyrkans och
församlingens heliga gemenskap. Folksägnen
förtäljer att hela socknens nuvarande
befolkning, inemot femtusen personer, för sin
tillvaro får tacka dessa två, vilka dock i sådant,
fall under ett par hundra år skulle ha förökat
sig ännu underbarare än själva Israels barn
i Egypten.
Om Gerdruta Carponais senare öden har man
ingen vetskap. Hon försvann ur människors
åsyn såsom en sten i en kärrgrav, hon försvann
för alltid, övergiven av sin släkt bland sin
makes låga stånd, bland ett främmande
folkslag. Hennes barn voro fiskare och livegna.
Men hon hade fått uppleva det som ända sedan
paradisets tider har varit förborgat för
människorna; en värld utan rangskillnad, stånd och
klasser, utan människors allehanda kram,
såsom enda invånare, ett älskande människopar.
Översättning av Bertel Gripenberg
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
