Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edmond Jaloux: Nya franska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDMOND JALOUX
JULES ROMAINS
Parque”. Målaren är en snabbskiss efter Pablo
Picasso. Läkaren står invid gränsen till en
upptäckt, som kan omstörta hela den
mänskliga tillvaron; men i verkligheten är denna
upptäckt av en helt och hållet godtycklig
och fiktiv art. Den innebär alltså icke något
som helst fruktbringande uppslag, men de
målande skildringarna av de intellektuella
forskningarna, analysen av de allra finaste
nyanser av den mänskliga hjärnans arbete, av
de mänskliga tankekurvorna, allt detta är
nedskrivet med en sådan säkerhet, en sådan
klarhet, en sådan intelligens och logisk skärpa att
de sidor som författaren ägnat åt denna
upp-täckarmentalitet helt visst en dag komma att
räknas till de mest beundransvärda i hela det
tjugonde seklets franska litteratur. Låtom oss
med hänsyn till denna höjdpunkt i romanen
glömma de beklagliga förirringarna i elfte
delen av ”Les hommes de bonne volonté”.
Goncourtpriset har tilldelats Maxence van
der Meersch, som redan varit nära att få det
flera gånger förut. Den lilla gruppen av
popu-listförfattare, vars främsta namn är André
Thérive, har redan från sin begynnelse fört
fram Maxence van der Meersch. Denne är en
författare från franska Flandern. Hans
föregående romaner, ”Maria, fille de Flandre”,
”Quand les sirènes hurlent”, ”Invasion 14”,
ha haft en stor framgång. Maxence van der
Meersch är en realist och i trots av sitt
nordiska påbrå är han en typiskt fransk realist.
Vad jag vill framhålla är att i de nordiska
ländernas litteratur synes mig realismen icke
ha till syfte att studera verkligheten för dess
egen skull, ity att denna verklighet för dem
är något som allt fortfarande är genomträngt
av andlighet, av tillvarons moraliska och
poetiska element, av en patetisk och generell
känsla för det mänskliga ödet.
Denna motsats framträder mycket klart om
man tänker på till exempel Ibsen. När hans
dramer först spelades i Frankrike, kritiserade
våra anmälare hans dunkelhet, och alla med
undantag av en stor och vidsynt tidningsman,
Henry Bauer, protesterade mot hans missbruk
av symboler och mot den nordiska
dimmigheten. Ibsen blev mycket förvånad Över dessa
anmärkningar och förklarade att han endast
betraktade sig som en iakttagare av
verkligheten. Detta visar i vilken grad betydelsen av
ett ord som realism växlar med olika klimat.
Det finns till exempel ingen gemensam
måttstock för en engelsk realistisk
romanförfattarinna som George Eliot och franska realister
som bröderna Goncourt.
”L’empreinte de Dieu” är alltså en
sederoman och uteslutande en sederoman. Men
som sådan har den en styrka, en färgrikedom,
ett överflöd av episoder och skildringar som
göra all rättvisa åt Goncourtakademiens val.
Boken utspelas i en miljö av smugglare; en
av dessa smugglare gifter sig med en ung
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
