Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edmond Jaloux: Nya franska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDMOND JALOUX
LOUISE HERVIEU
honom med sig och kommer oss att bortse
från de alltför lättköpta partierna.
”Sangs” är nästan helt och hållet skriven på
bonddialekt. Samtalen erbjuda roliga exempel
på det folkliga normandiska språket och
författarinnan använder sig av talrika lokala
talesätt, som ge denna familjekrönika en
ovanlig prägel av äkthet. Skildringen
omfattar, som jag redan sagt, fyra generationer.
Den börjar följaktligen för ganska länge
sedan, på adertonhundratalet. Den egentliga
hjältinnans barndom förefaller att infalla
omkring 1890. Inga av den moderna tidens drag
äro särskilt framträdande, och då Louise
Hervieu endast målar lantliga seder och dessa
äro de som minst förändras, har man ibland
en känsla av att denna handlingsföljd kunde
tilldraga sig på sextonhundratalet likaväl som
i våra dagar; härav kommer denna på en
gång oföränderliga och koncentrerade
atmosfär som på vissa sidor inger en känsla av att
man står inför en tavla av bröderna Le Nain.
”Sangs” förefaller att ha en allmän plan,
jag menar att den uppbäres av en central idé,
men denna idé är obestämd och utvecklas utan
något riktigt sammanhang. Allting tyder på
att bokens figurer — det vill säga de som
tillhöra samma familj — skulle lida av följderna
av en nedärvd sjukdom, som skulle ha orsakat
en ärftlig belastning. Men trots denna tes (om
det är en tes) utgöras bokens mest rubbade
personer — Jean-Marie Hurels hustru, som
blir tokig, och Elise Hurels man, som är ett
slags fanatisk dåre — just av de utomstående
som gift in sig r den smittade familjen. Detta
gör att man får det beklagliga intrycket att
det, trots allt, är offren för den ärftliga
sjukdomen som utgöra exemplen på relativ hälsa
i jämförelse med de besynnerliga individer
som kommit utifrån.
Bland de unga författare som gjort sig ett
namn i Frankrike under de sista åren måste
man inrymma en alldeles särskild plats åt
madame Monique Saint-Hélier. Madame
Saint-Hélier är schweiziska; hon är född i
kantonen Neuchåtel men är sedan länge bosatt
i Paris. Under sin vistelse i Bern har hon
gjort bekantskap med Rainer Maria Rilke,
som utövat det allra största inflytande på
henne. Hon har ägnat honom en minnesskrift
som tillhör det betydelsefullaste som skrivits
om honom. Sjuklig sedan åratal och fjättrad
vid sängen, har madame Saint-Hélier tagit för
vana att skapa livet på nytt genom det skrivna
ordet. Hon är alltså raka motsatsen till en
”litterär” dam i den ringaktande betydelse som
man kan inlägga i detta ord. Detta är ett av
skälen till hennes böckers ovanliga kvalitet.
Hennes första volym bestod i ett konstnärligt
återgivande av hennes ungdomsminnen, ett
ojämnt verk som snarare utgjorde valda
stycken än ett sammanhängande helt. Med
”Bois-Mort” påbörjade hon en roman, vars
omfattning ännu är okänd men som i år
fortsatts med ”Le cavalier de paille”, som i ännu
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
