Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Amerikansk prosa - Anmälda böcker - Faulkner, William, Absalom, Absalom!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AMERIKANSK PROSA
den dystra släktsagan i ”Absalom, Absalom!”
huvudsakligen utspelas. En ung
Harvardstu-dent från Jefferson bevittnar sista akten i
tragedien och återupplever i sin jagade,
visionära fantasi, understödd av andras berättelser,
vad som ägt rum dessförinnan under en
tidrymd av hundra år. Huvudmannen i
släktdramat är Thomas Sutpen, en man som verkar
halvt demonisk i sin omgivnings ögon och
i allt sitt handlande drivs som av en okänd
makt; han äger ett slags ödesmärkt storhet,
han är stark i det onda, emedan det goda
ständigt syns omöjligt för honom. Rörande
aningslös om världens vanor kommer han som
tio-åring i familjens sällskap dragande ner från
Virginias bergstrakter, upplever fattigdomens
förnedring och den hart när oöverkomliga
klyfta som skiljer koja från herresäte.
Självhävdelsen, självupprättelsen blir hans
besatthet, för vilken allt annat måste offras, alla
känslor, all mänsklig svaghet. På Haiti gifter
han sig med en plantageägares dotter och en
son föds innan han uppdagar att hon är av
negerblod: då lämnar han allt, som om det
vore besmittat, för att börja på nytt. Han
förvärvar hundra kvadratmiles vildmark av en
indianstam i Mississippi, och med hjälp av en
vagnslast negrer och en tvångsvärvad fransk
arkitekt börjar han förverkliga drömmen om
herresätet. Träsken röjes till bomullsfält och
byggnaden reser sig imposant med klassisk
pelarfasad. Efter fem år är han färdig för
nästa steg, han gifter sig med dottern till en
fattig diversehandlare, Jeffersons rigorösaste
puritan: det är inte pengar utan moraliskt
anseende han försöker gifta sig till. Dottern
Judith och sonen Henry föds och växer upp
i kärv ödslighet mellan faderns
otillgänglighet och moderns oansvariga fjärilsfladder.
Henry beger sig till ett litet
landsortsuniversi-tet och gör där bekantskap med en
fascinerande ung herre av passiv, exotisk typ, Charles
Bon från New Orleans. Henry så att säga
för
för sin syster för hans räkning, omedvetet,
i dunkel drift, för att på så sätt få äga systern
genom Bon och Bon genom systern. Men
fadern upptäcker i Bon sin egen son från
Haiti och förhindrar giftermålet. Henry drar
tillsammans med Bon ut i inbördeskriget.
När kriget är förbi kommer Bon för att
hämta Judith, men Henry skjuter ner honom
framför grinden, inte för incestens skull utan
därför att han fått veta att Bon är av
negerhärstamning. Så försvinner Henry. Sutpen
återvänder från kriget som överste och räddar
vad han kan av den ödelagda plantagen.
Hustrun är död; Sutpen försöker börja på
nytt ännu en gång> Han måste få en son,
som kan ta vid efter honom; men han har
bråttom nu mot ålderdomen, och i stället för
alt ge sig tid med den unga svägerskan, som
lever i hans hus, förför han en flicka hos sin
dagsverkare Wash Jones. Hon föder ett barn,
men då det är en dotter vänder sig Sutpen
ifrån henne och Wash Jones dödar honom
med en lie. Sutpen’s Hundred förfaller
ohjälpligt, även Judith död (förförd fast ännu
jungfru, änka fast hon aldrig varit gift), och den
enda som lever där är halvkastkvinnan Clytie,
också hon av sutpenskt blod. Fyrtio år senare
kommer gamla miss Rosa Coldfield, Sutpens
svägerska, ditåkande i sällskap med studenten
Quentin, tar sig in i den tillbommade
byggnaden, fäller den mumielika halvkastkvinnan
till golvet och finner Henry Sutpen gömd där.
hemkommen sedan fyra år tillbaka för att dö.
Såsom denna släkthistoria är framförd i
hallucinatoriska brottstycken är ett förenklat
referat mer än vanligt missvisande. I ännu
högre grad än förut hos Faulkner framträder
här varje scen i ett självlysande sken,
fullgången och betydelsemättad i sig själv,
egendomligt tidlös och oavhängig. Det givs inget
förlopp i vanlig mening, det är en rad
hallucinationer diklaren befriar sig ifrån, böljande
fram och tillbaka som i ljuset av en lykta
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
