Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Amerikansk prosa - Anmälda böcker - Faulkner, William, Absalom, Absalom!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
i storm, men sammanhållna av en nästan
vetenskapligt sorgfällig analys. Det är alltigenom
visionärens sätt att skriva och uppfatta. Det
blir inte människoskildring med genomförda
så kallade karaktärer, utan momentana
uppenbarelser av människan i hennes paradoxala
sammansatthet. Det är som om man såg ner
i en rad plötsligt upplysta brunnar, hisnande
och hemlighetsfullt bottenlösa. De faulknerska
släkttragedierna tycks infinna sig och flamma
upp för hans ögon endast för att tillgodose
hans visionära drift med dess behov av
våldsam symbolisering, på samma sätt som
tragedierna hos Euripides och Shakespeare
frammanats för att utlösa deras dramatiska
skaparkraft. I intetdera fallet har de tillkommit för
sin egen skull, utan som bärare av en i dem
nedlagd livsupplevelse.
Faulkners livsupplevelse är ensidig men av
en oerhörd intensitet, ovanlig i modern
litteratur och likväl i djupare mening tidstypisk,
framgången ur vår tid och ur dess skenbara
motsättning till förgångna tider. ”Absalom,
Absalom!”, det är det ända från Gamla
testamentet ekande ropet efter den förlorade sonen,
ropet också efter det förlorade Södern, efter
livets mening och skönhet. Ödesmonologerna
som uttolkar denna släktsaga ljuder likt ekon,
dragande bort genom tomma salar. En djup
förtvivlan talar ur dem, en upplevelse av livet
som något outhärdligt som måste uthärdas.
Människan står ständigt med ansiktet mot det
omöjligas mur. Det grymmaste är att hon
kan ana godheten, sanningen och skönheten,
snudda vid dem, men aldrig verkligen äga
och omfatta dem. Då kommer ibland den
farliga tanken att ingenting äger någon betydelse,
det är avgrunden inunder all tragedi, och
människan värjer sig instinktivt emot den,
kämpande till det yttersta för att hålla kvar
någon illusion. ”Kärlek som kanske är utan
hopp, trofasthet utan mycket att vara stolt
över: men likväl kärlek och trohet bortom
mördandet och vanvettet, för att likväl rädda
något av hjärtats gamla förlorade sång undan
stoftets förbannelse.” På ett annat ställe heter
det att människans strävan är av okänd
innebörd för henne själv, hennes händer och fötter
är liksom fästa vid trådar, vilka även är
fast-gjorda vid andra människors lemmar, alla
strävar på sitt sätt och vet inte varför och
trådarna trasslar in sig i varandra, det är som
om flera personer skulle försöka väva en
matta vid samma varp och var och en ville
väva den i sitt eget mönster:
”— men det kan inte äga någon betydelse,
det förstår man, annars skulle Denne som satt
upp väven ha ordnat det lite bättre, och likväl
måste det äga betydelse, eftersom man fortfar
att sträva eller är tvungen att fortsätta sträva,
och så med ens är det hela förbi och det enda
som blivit kvar är ett stenblock med en
inskrift, ifall någon kommit ihåg att resa en sten
och förse den med inskrift eller haft tid till
det, och det regnar över den och solen skiner
över den och snart minns ingen ens namnet
eller vad inskriften skulle upplysa om, och
det äger ingen betydelse.”
Men människan klamrar sig ändock fast
vid betydelsen; och Faulkner skriver böcker
i förtvivlat fastklamrande vid betydelsen:
livets och människans betydelse.
I vår reklaminflammerade, osunda tid har en
sådan bitter och skakande livsupplevelse som
Faulkners sitt hälsovärde med sin (för att låna
hans egna ord) ”sällsamma blandning av
våldsamhet och medlidande, av längtan och hat”.
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
