Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Landquist; Moral och själshälsa - Anmälda böcker - Bjerre, Poul, Oro, tvång och ångest - Carrel, Alexis, Den okända människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORAL OCH SJÄLSHÄLSA
liga framför allt är ”det skapande, förnyande,
mekaniseringen övervinnande något”, som
föregår i själsdjupen.
Bjerre fördunklar stundom denna klara och
levande syn med en dunkel spekulation över
tvånget såsom också ingående i själens
hushållning. Han talar om dogmatiker och
organisatoriska talanger som tvångsmänniskor,
som ordna sitt eget själsliv i fasta, bestående
former och även vilja trycka sådana formers
stämpel på den mänskliga omgivningen. Men
här kommer helt andra moment in. Man måste
noga skilja mellan den fasta, ordnande viljan
och det sjukliga tvånget. Man måste vidare,
innan man ger sig in på en eljest förhastad
spekulation, noga överväga de mänskliga
grundtyperna, varåt den nyare
konstitutions-och karaktärsforskningen ägnat ingående och
icke fruktlösa studier. En forskare, Pfahler,
har till exempel delat huvudtyperna i
människor ”med fasta innehåll” och människor
”med flytande innehåll”. Det är allmänt talat
fråga om människor med ihållande
uppmärksamhet och tenderande till ett fast och slutet
känslo- och viljeliv och de rörliga och
mottagliga men därför också till
sammanhangslöshet tenderande. Det vore lika falskt att
karakterisera de karaktärsfasta som
tvångsmänniskor som att beteckna de rörliga med
sin fara för utflytande i sammanhangslöshet
som de speciellt fria. Ett fritt och fruktbart
liv kunna bägge typerna nå allteftersom de
uppföra sig. Det är sant, att den
karaktärsfasta kan tendera till stelnande, men det kan
på annat sätt också den rörliga: nämligen
i den enformiga upprepningen av sin
repertoars rotation. Tvånget uppenbarar sig först
som det främmande något som börjar kväva
den sig anpassande och gestaltande livsviljan.
Det finns gräns- och blandningsfall, där det
blir svårt att skilja mellan vilja och tvång.
Likväl måste den principiella skillnaden göras.
Tvånget bör uteslutande höra till själens sjuk-
domssida. Eljest riskerar man att röra ihop
begreppen.
Det finns åtskilliga diagnoser och
reflexioner i Bjerres bok, som förtjäna
uppmärksamhet och diskussion inom den allmänna
neuros-forskningen. Intressant är ett fall, där en
patient visade skräck för syn av och beröring
med sorgklädda och där skräcken kunde ledas
tillbaka ända till åldern av ett halvt år, då
den ett äldre barns död sörjande modern
måste avvänja barnet på grund av mjölkbrist
och moderns kräppklänning blev
skräckförbunden genom sammankoppling med
avvänj-ningens ångest. Psykoanalysen har ej många
fall som så tydligt visa inflytandet av en
mycket tidig barndomsupplevelse.
Uppmärksamhet förtjänar Bjerres
betraktelse över ångesten såsom i vissa fall
utgörande en varning, en antydan om en
under-gångsfara som från en felaktig livsvana hotar
patienten. Den kan sålunda stå i ett
tillfrisknandes tjänst.
En läkare får icke moralisera enligt gängse
moralbegrepp. Hans uppgift är blott att göra
människan frisk. Det kan då tyckas, säger
Bjerre, som om han miste all etisk grundval
för sin verksamhet. Men Bjerre gör härom
denna synnerligen fina anmärkning:
”Man får icke glömma att stammen i ordet
hälsa är hel. Att göra en söndertrasad
människa till en hel människa har för oss en djup
etisk innebörd. Den hela människan blir icke
endast till välsignelse för sig själv och sin
omgivning utan också för världen, under det
att den söndertrasade är en börda och till
förtret för sin omgivning.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
