Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kjell Strömberg: Romanen som fick ett halvt Nobelpris - Anmälda böcker - Földes, Jolán, Fiskande kattens gata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KJELL STRÖMBERG
Bägge skildra de hemlösas Paris som en idyll,
låt vara strimmad av tragik, men en tragik
som strängt taget icke hör samman med
hemlösheten i världen, sådan den totats till av
skiftande makthavare med patologisk
skuggrädsla. Jag tror mig bättre illustrera vad jag
menar genom att berätta en episod — en
bland många — som det inte finns något
motstycke till i den prisbelönta emigrantromanen.
För icke länge sedan var jag gäst i en rysk
emigrantfamilj. Av värden såg man icke
mycket; han stod för köket i det lilla
pensionatet, medan hustrun presiderade vid
middagsbordet. Samlingen var brokig,
representerande många nationaliteter, men till slut
blev jag ensam med ryssarna. En gammal
dam, som oupphörligen nickat till och vid
uppvaknandet ursäktade sig med att hon var
död för länge sedan, visade sig vara en före
detta ambassadris. Värden var son till en rysk
generalguvernör i ett grannland, som på sin
tid blev mördad. Där fanns slutligen en
grånad gardesofficer, lydande ett historiskt
furstenamn; general Mannerheim hade varit
hans siste regementschef. Hans dyrbaraste
egendom var ett porträttalbum, i sex band,
stor folio, upptagande regementets samtliga
officerare från Peter den stores tid till
revolutionen, som gjort slut på härligheten. Själv
fanns han där, fullt igenkännlig, som ung
Cherubin i praktfull mundering. Vad gjorde
han nu? Det fordrades ett par glas medelgod
fransk konjak innan han blev mera
meddelsam på den punkten. Han sålde kaviar och
vodka på restaurangerna. Han fick
anti-chambrera hos kockarna, sitta på en stol vid
dörren, medan de höga herrarna smorde
kråset med dagens meny. Han fick vara glad
om man ens nedlät sig till att smaka på hans
prover, och i bästa fall loma av med ett
ovisst löfte om en leverans på en burk eller
en flaska.
— Man vänjer sig ju, sade han. Och jag
klagar inte — jag har haft det värre. Men det
hade varit bättre att aldrig vara född.
— Varför tar ni inte ett annat yrke, blir
chaufför till exempel? invände jag naivt. Eller
”kosack” på en nattkrog?
— Tror ni inte jag försökt det, blev svaret.
Alla drömma vi om att bli chaufförer — eller
nattkypare. Det är ju rena överklassen. Där
rynkar man på näsan åt oss proletärer.
Kort sagt: emigrantens problem är icke
uttömt med deplaceringen och inte ens med
deklasseringen i den främmande miljön.
Författarinnan snuddar även vid denna senare
faktor, men endast genom några bifigurer,
och hon tyckes snarast böjd att betrakta dem
genom en lätt vemodslöjad humors glasögon.
För henne bilda emigranterna trots allt en
enda stor familj. Det är så långtifrån
förhållandet att åtminstone inom de större
emigrantkolonierna en ny social omlagring är
på väg att uppstå, och denna nya
klassbildning har ingenting eller mycket litet att skaffa
med den ställning, som vederbörande intog
i sitt hemland. Det gäller framför allt den
yngre generation, som accepterat
landsflyktens faktum och inrättat sitt liv därefter. Jolån
Földes har valt en annan utsiktspunkt, och
hon har redbart bokfört vad hon själv sett
och upplevt på ett begränsat fält. Denna
dokumentariska redbarhet är nog den
prisbelönta romanens största förtjänst —
alldeles frånsett dess underhållande egenskaper.
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
