Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sirin, V., Han som spelade schack med livet, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han som spelade schack med livet
V. SIRIN: Han som spelade schack med livet. Översättning av Ellen Rydelius.
Bonniers. 5: 25.
V. Sirin är pseudonymen för en rysk
emigrantförfattare, som förra året introducerades
för svensk publik med romanen ”Camera
obscura”, en intensiv och etsande skarp studie
över en ödeläggande passion, vars stadier
inregistrerades med nästan grym precision.
Amo quia absurdum: så kunde man — med
en travesti, som i detta fall har sitt blodiga
allvar — ange temat i denna berättelse, som
har stringensen hos en Maupassantnovell.
Sirin visar som berättare en deciderad
dragning till ytterlighetsfallen och
undantagsmänniskorna, ”fantasiens martyrer”. Hans torra
och heta fantasi, i all sin hektiska
intensitet utpräglat slavisk, arbetar helst med de
makabra kombinationerna, de mer eller mindre
patologiska fallen. Han jagar i känslolivets
gränsmarker. Man har under läsningen av
hans böcker en ständig, oroande förnimmelse
av att befinna sig långt från det naiva, friska
och balanserade livets centrum.
Tydligt träder hans morbida läggning i
dagen i den nyligen på ett förtjänstfullt sätt
översatta romanen ”Han som spelade schack
med livet”. Det är en sömngångaraktigt säker
studie i en maniakalisk individs själsliv.
Huvudpersonen är en högst egenartad rysk
typ, vars öde i Sirins framställning förlänats
en kuslig fascination. Luzjin är en
bortkommen dagdrömmare, en infantil varelse, för
vilken omvärlden endast ter sig som ett
fantastiskt skuggspel. Hans livsvilja har från
början fått en knäck i ryggraden: hjälplös,
förvuxen och grotesk framlever han ett liv,
där det monomana uppgåendet i schackspelet,
som för honom är den enda realiteten, blir
det väsentliga. Han drillas till mästerskap som
schackspelare; schack blir för honom, vad
1’art pur blir för konstnären. Han deltar
i stora turneringar på kontinenten och
hembär segrar och stundens ära. Mera av en
slump blir han gift med en landsmaninna
i Berlin: hon har fattat ett gåtfullt, till
själv-uppgivelse gränsande medlidande med denna
olyckliga maniak. Hennes försök att återvinna
den besatte och desorienterade mannen till
ordinära, borgerliga livsförhållanden
misslyckas emellertid: schackspelets demoner bli
honom övermäktiga, tvångsföreställningarna
gastkrama honom, och i en scen av
utomordentlig suggestivitet tar han sig av daga.
Detta förlopp kan i ett skelettartat referat
synas billigt sensationellt, men i Sirins
framställning, rikt dokumenterad, till alla
skryms-len inträngande som den är, får detta öde sin
egen gripande meningsfullhet. Den besattes
dvallika, abstrakta och onyanserade värld, där
endast vissa matematiska kombinationer äga
verklighet, belyses med skrämmande klarhet,
hans tafatta försök att finna kontakt med det
friskt pulserande livet skildras med mästerlig,
aldrig svikande psykologisk följdriktighet, och
upplösningen av detta lugubra skådespel kan
inte vara mera konsekvent. Den man, som så
kan skildra det förvridna livets reaktioner och
villkor, måste ha en skärva av trollspegeln
i ögat. Med vilken häpnadsväckande precision
i inlevelse och uttryck är inte spelarens
mentalitet skildrad i det ypperliga, hallucinatoriskt
klarsynta kapitel, där Luzjin i drömmen
upplever sin tvekamp med schackmästaren Turati:
”Han var klarvaken, hj ärnan arbetade skarpt,
befriad från allt oväsentligt, och han såg
tydligt, att allt utom schack bara var en
förtrollande dröm, i vilken bilden av en älskad,
klarögd ung flicka med bara armar upplöstes
och smälte bort liksøm månens gyllene rök.
Medvetandets strålar, som brukade splittras,
då han kände omikring sig en inte fullt
begriplig värld och därför förlorade hälften av sin
kraft, blevo stärkta och koncentrerade, då
denna värld löstes upp i en hägring och han
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
