Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Cederblad, Sven, Stagnelius och hans omgivning, anmäld av Holger Ahlenius - Johnson, Nathan, Profiler i svensk nutidsdiktning; Astrup-Larsen, Hanna, Selma Lagerlöf, anmälda av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Stagnelius’ mor biskopinnan följande ord,
nedskrivna mer än fyra år efter sonens död:
”Jag önskar vist icke att Eric skulle lefva jag
hoppas hans lott är lycklig. Werlden var intet
för honom och han intet för werlden.”
Det ojämförligt viktigaste i Cederblads bok
synes emellertid vara det nya bidraget till
lösandet av det så kallade Amandaproblemet.
Den inom Stagnelius’ släkt förefintliga, ehuru
vaga och osäkra traditionen angående hans
ungdomskärlek till Constance
Magnét-Hum-merhjelm har nämligen fått ett starkt positivt
stöd av dennas dotterdotter, fröken Helfrid
Sjögren, som i en förut obeaktad artikel
i Kalmartidningen Barometern samt under
samtal med Cederblad bestyrkt, att Stagnelius’
mor direkt utpekat Constance som ”hans
Amanda”. Betydelsefullt är, att Helfrid
Sjögren inte är beroende av någon litterär källa
utan har sina uppgifter från sin mor.
Cederblad redogör nu för det triangeldrama som
utspelades i Dörby, då den sköna Constance
försmådde den bortkomne och vanvårdade
skalden för den ståtlige och levnadsglade
officeren kapten Erik Hummerhjelm. Han
följer därefter genom Stagnelius’ produktion
ett påfallande motiv: kontrasten mellan poeten
och krigaren i deras rivalitet om en kvinnas
hand, sammanvävd med önskedrömmen om
en lyckoomkastning i sista minuten. Motivet,
som har stark verklighetsprägel, återfinnes
i både ”Cydippe”, ”Blenda” och ”Sigurd
Ring”. Men då diktarens olycksöde
oåterkalleligt beseglats genom Constances förening med
kapten Hummerhjelm, bryter den försmåddes
grämelse och sorg fram i hans lyriska
diktning med ohämmad styrka. Han låter sig ej
längre bedragas av några fantasibilder utan
har vaknat upp till den bittra verkligheten.
Med den erotiska besvikelsen följer inte bara
livsledan i Stagnelius’ diktning; ur den
uppväxer också platonismen. Mitt i 1810-talets
hektiskt nöjesberusade Stockholm, varav
Cederblad gör en rolig snabbskiss, hänger sig
diktaren tills vidare inte åt andra utsvävningar
än fantasiens. Han kan inte glömma sin
ungdoms älskade, och drömmen om henne går
som en hemlig underton genom hans sensuella
utgjutelser från dessa år. Under den närmast
följande Kalmartiden svänger hans
slämnings-liv mellan sensualism och världsleda,
resigna
tion och cynism, och efter återkomsten till
huvudstaden sommaren 1817 har minnet av
Constance Magnét inte längre kunnat skydda
honom. Ur hans sölade liv, ur syndakänslan
och vämjelsen stiger nu den översvinnliga
idealismen i ”Liljor i Saron”, medan Amanda
sublimeras till en himmelsk fantasigestalt.
Men någon renodlat polygam natur har
Stagnelius aldrig varit; sammanhanget mellan
hans livs enda stora kärleksupplevelse och
hans dikts Amanda ligger i öppen dag.
Böök, som tidigare velat förneka varje
verklighetsunderlag till Amandagestalten, skrev
i Svenska Dagbladet för den 29 januari 1934
bland annat: ”För så vitt som Amanda är
något annat än symbolen för kvinnoskönheten,
det evigt platonska idealet — enligt den
utläggning han själv givit åt sina närmaste —
för så vitt man vill söka någon konkret
upplevelse, något levande ansikte att sätta i
samband med fantasibilden, så är det givetvis
Constance Magnét man har att tänka på.” Det är
som synes i det närmaste samma uppfattning
som den Cederblad, stödd på nytt material,
har utvecklat med så lyhörd inlevelse och så
mycken detaljrikedom. Holger Ahlenius
Litterära profiler
NATHAN JOHNSON: Profiler i svensk
nutidsdiktning. Lindblads. 3:—.
HANNA ASTRUP-LARSEN: Selma Lagerlöf.
Från engelskan av Thorsten Jonsson.
Bonniers. 4: 50.
Näthan Johnson har i en liten volym
samlat ett antal korta studier över svenska
nutidsdiktare. Sven Lidman företräder ensam
tiotalisterna. Alla de övriga tillhöra
krigs-eller efterkrigsgenerationerna. Studierna
utgöras i allmänhet av vederhäftiga
redogörelser för motivkretsar och innehåll i de främsta
verken, insprängda med biografiska notiser
och föga underbyggda värdeomdömen. Det
hela är hyggligt och sympatiskt men blekt
och tämligen opersonligt. En epigon som
Berit Spong gör författaren för stort nummer
av, men annars har man inga allvarligare
invändningar i sak. Den religiösa
underströmmen i efterkrigstidens diktning är tydligen
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
