Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Alm, Ivar, Den religiösa funktionen i människosjälen, anmäld av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Psykoanalysen inför
teologisk domstol
IVAR ALM: Den religiösa funktionen i
människosjälen. Studier till frågan om
religionens innebörd och människans väsen
i modern psykologi, särskilt hos
Freud och Jung.
Diakonistyrelsen. 6: —.
Striden om Freud är inte slut, och den
kommer att fortsätta långt utöver hans egen
livstid. Den kan inte avfärdas med några
axelryckningar över analysen, ”som själv är den
sjukdom den vill bota”, såsom den nyaste
paradoxen lyder. Ty liksom fransmännen, när
de under världskriget uteslöto Röntgen ur sin
vetenskapsakademi, visst inte kunde undvara
röntgenmetoderna på sina fältsjukhus, så
komma även Freuds skarpaste motståndare
ändå alltjämt att begagna sig av hans metoder
och påverkas av hans psykologi. Så mycket är
säkert, att man efter hans upptäckter måste
räkna med det omedvetna som en ofrånkomlig
faktor och att begreppet moral inte längre
så exklusivt som hittills kan förläggas till
det sexuella gebitet, där adertonhundratalets
borgerlighet placerat det med förbigående av
andra områden. Men trots all den hyllning
man med eller mot sin vilja måste skänka
Freud som läkare och vetenskapsman, blir
dock protesten mot hans materialistiska
livssyn med varje dag allt skarpare. Här står
striden mellan å ena sidan mekanisk och
rationalistisk världsåskådning och å andra sidan
den mystiska och religiösa.
Det är härom, som Ivar Alms avhandling
för teologisk doktorsgrad, ”Den religiösa
funktionen i människosjälen”, rör sig. Denna bok
är den första teologiska avhandling i sitt slag
och författad av en svensk kyrkoherde, som har
ingående kännedom om analysen och därför
behandlar den med sympatisk förståelse. Hade
den författats på tyska, skulle den säkert ha
föranlett mycken diskussion i utlandet — nu
kan man hoppas, att den skall bli desto mera
omdebatterad här hemma, ty frånsett en
kortare, rent vetenskapligt hållen exposé över
Jungs metafysik, är den i sin helhet lättläst
och har en personlig, stundom uddig
framställning, som spänner intresset. I företalet
fram
håller författaren, att ”ämnet har givits honom
under strävan efter personlig orientering i de
frågor han såsom på en gång präst och modern
människa mött i sitt kall och sina studier. Han
har allvarligt eftersträvat en syntes av
krist-ligt-religiöst och modernt tänkande, trots att
en sådan syntes av många ledande teologer
anses som ett förräderi mot teologien.”
Varje religiöst orienterad lekman måste
vara glad åt denna Ivar Alms ärliga
krigsförklaring mot moderna försök att — till stort
men för bäggedera — avgränsa teologien mot
den så kallade profana forskningen. Men på
samma gång har bokens vida syfte blivit ett
hinder för koncentration: han har som
ban-brytare ”sett sig nödsakad att göra en skiss
över hela arbetsfältet i stället för att sätta in
undersökningen på någon speciell punkt”. Den
röda tråden finns dock i den genomförda
jämförelsen mellan Freuds och Jungs
livsåskådningar.
Jung är redan genom två egna arbeten
presenterad för svenska läsare, och i ”Själen
och dess problem” har han gett en
framställning av sitt förhållande till Freud, som gör
att man ovillkorligen får på tungan den term,
som Jung själv uppfunnit, nämligen komplex.
Synbarligen har han aldrig efter brytningen
1913 riktigt övervunnit sitt beroende av den
nitton år äldre mannen, vars lärjunge han
dock aldrig direkt varit. Det verkar som en
brytning mellan far och son: kärlek och hat
blir följden å ömse sidor, och Jung tvekar inte
att komma med antydningar om Freuds egna
komplexer, som bäst visa av vilken personlig
art brytningen varit. Och just beträffande den
punkt, nämligen folkmyternas nedärvda
inverkan på själslivet eller vad Jung kallar ”det
kollektivt omedvetna”, där hans lära skiljer
sig som mest från Freuds, frågai’ man sig
ovillkorligen, om den inte delvis kunnat
framkallas just av motsättningen dem emellan.
Som överallt eljest blir man också här
tvungen att förklara personligheterna ur deras
ursprung. Freud är juden, som utan att ha
ärvt judisk religiositet från barndomen lidit
av judarnas mindrevärdeskänsla, och Jung är
den schweiziske prästsonen, som i likhet med
den amerikanske religionspsykologen William
James aldrig vare sig kan eller vill göra sig
urarva från religion. När Freud förklarar
reli
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
