Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Redaktionella kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
planen, enligt vilken en procent av
kostnaderna för statliga byggnadsverk skall anslås
till konstnärlig utsmyckning, kommer att ge
oss bättre möjligheter att inhämta det norska
försprånget. Det må vara sant, att
monumentalkonst främst kräver pengar, men det är lika
sant att inga statsanslag i världen kunna locka
fram en monumentalkonst, som icke redan
finns. Den nyare norska konsten alltifrån
Munch går fram utmed en klarare linje och
i mera samlad trupp än den motsvarande
svenska konsten. Att Munch själv genom sin
överväldigande, sällsport enhetliga begåvning
och följdriktiga utveckling varit den
avgörande orsaken härtill är uppenbart. Som
klart framgår av Munchutställningen på
Konstakademien, trots att den ändå icke visar
konstnären som allra starkast, är Munch den ende
nordiske konstnär, som helt kunnat förlita sig
på egen kraft, som aldrig behövt avgörande
impulser utifrån utan själv varit skolbildande.
Kring honom ha de yngre kunnat möta upp
till den nationella (ej liktydigt med
nationalistiska) samling, som inom konsten visat
sig kunna leda till så stora resultat. När de
svenska konstnärerna omkring 1910 uttömt
Konstnärsförbundets möjligheter inträdde i
brist på tongivande geni en desorientering, som
småningom ledde till följsam anpassning efter
utländska skolbildare. Att Munch inte då (men
väl nu) blev av betydelse för svenskt måleri
är kanske — så snart ovanpå unionskrisen —
inte så konstigt. Ett annat samlande moment
i den norska konsten är den norska naturen,
som med sina fjäll och fjordar, sina vida
utsikter och väldiga tag på ett helt annat sätt
än den svenska naturen tvingar till syntes och
monumentalitet. Slutligen har även den
politiska självkänslan hos en ung nation sin andel
i den nya norska konstens blomstring.
”T ill Damaskus”
på Dramaten var åtminstone för mig en av
denna teaters bästa prestationer på senare år.
Regi, dekorationer och spel — i synnerhet
huvudpersonernas — hade knappast en svag
punkt, och när därtill stycket var ett av vår
ende store dramatikers genialaste verk satt
man och önskade att de som ville veta något
om svensk scenkonst voro där.
Publiktillströmningen till detta kulturevenemang av första
ordningen lär dock ha varit tämligen matt
— som alltid när Strindberg spelas på
natio-nalscenen. Man tycker att då stadens hundra
biograflokaler och tre revyteatrar kväll efter
kväll fyllas med folk det skulle gå att få ihop
till några fulla hus även åt Strindberg, när
han och Dramaten bjuda till som bäst. Och
om teatern blott har tålamod så kommer nog
den stunden. Konjunkturerna för Strindberg,
i synnerhet då den Strindberg som skrev
Till Damaskus, borde vara i stigande. Vi ha
kommit på så pass långt tidsavstånd, att det
periodbetonade i denna dramatik inte längre
stöter oss som någonting just passerat och
omodernt utan kan uppfattas som ett stilvärde.
Ja, frågan är om vi inte nu rentav ha större
möjligheter att uppskatta ett sådant verk som
Till Damaskus än samtiden. I detta
surrealismens årtionde ter sig dess kedja av
drömbilder med deras nyckfulla logik underligt
modern. Och replikerna, som av Dramatens
artister lästes med respekt för varje bokstav,
hur skälva de icke av liv! Man skall förgäves
leta efter en slapphet eller likgiltighet ibland
dem. Den man som skrev dem var besatt av
den sanna poetiska furian, och man lyssnar
andlöst utan att vilja gå miste om ett ord.
Georg Svensson
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
