Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Edman: Elegier nära havet - Dimsjukt hav och dimsjuk jord - Mot mig själv jag glider tum för tum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EDMAN
Dimman gör mig till en främling mot
mig själv och nästan blind.
Alla ljud förstoras onaturligt: allt
är havssus, fågelrop och vind.
— Huru dina läppar kunde mjukna,
borrade emot min stungna mun!
Dina läppar, av en havets dagg bestrukna;
— munnens törnrosklyfta, fin och tunn . . .
— Som en sköka, vämjelig
och oåtspord,
tränger dimmans slemkropp mig på livet. . .
Dimsjukt hav och dimsjuk jord . . .
MOT MIG SJÄLV JAG GLIDER
TUM FÖR TUM
Mot mig själv jag glider tum för tum
in bak smärtlöshetens dimförhänge.
— I vår döda kärleks vilorum
skall jag slumra barnsligt ljuvt och länge,
skall jag slumra länge, länge . . .
Jag skall sova vid ditt hjärtas strand,
brädda örat med den grå musiken
från ditt väsens stängda hav och land,
dess jungfruligt gömda gryningsriken,
soluppgångens gömda riken.
— Tills uppståndelsen och livet står
vid min port, basunande ur soltrumpeter
Kärlekens omätligt stora vår,
Kärleken av evigheters evigheter,
— evigheters evigheter . . .
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
