Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - I. Krocketspelaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
det gott om folk som tycker om mig — man
kallar mig Georgie med ett riktigt vänligt
tonfall — och på det hela taget är jag ganska
nöjd med mig själv. Det finns många djur i
Vår Herres hage och jag inser inte varför man
skulle ge sig ut för att vara idealmänniskan
när man inte är det. På sätt och vis är jag nog
en mammas gosse, men det hindrar inte att j ag
aldrig tappar huvudet eller humöret när jag
spelar krocket och jag kan få ett träklot att
göra konster alldeles som ett väldresserat djur.
Även i tennis kan jag få en och annan av
de där eldsjälarna att känna sig ganska dum
och bortkommen. Och trollerikonster är jag
lika styv i som om jag vore professionell och
det är sannerligen något som fordrar både
djärvhet och absolut självkontroll.
Faktum är att en hel del av de där väldiga
sportmänniskorna och rekordbrytarna och
spelarna är mycket mer släkt med mig än de
själva vill tro. Det är mycket humbug bakom
deras anspråk på luden manlighet. I grund
och botten är de lika tama som jag, de har
fastnat i sina spel som folk av facket. Kricket
och hockey och sånt är nog mer
gladiators-mässigt än min sport, flygning och
motortävlingar är livsfarligare och hasardspel mer
nervkittlande, men jag kan inte tycka att det
är mer verklighet i deras strapatser än i mina.
Risk är inte detsamma som realitet. De är
spelare på samma sätt som jag är en spelare. De
är slutna inom ungefär samma krets av
harmlösa och givande sysselsättningar som jag själv.
Jag medger att mitt liv varit sällsynt
händelselöst. Jag kom ett par år för sent för att
vara med om världskriget och jag har alltid
fört en ytterst skyddad och bekväm tillvaro.
Min uppfostran har omhänderhafts av min
faster, miss Frobisher — ni har säkert hört
talas om henne i samband med Barton
Chapel-processen och Kvinnorörelsen för Universell
Humanitet. Det är först småningom jag börjat
inse att min uppfostran varit, om jag får
uttrycka mig paradoxalt, exceptionellt banal.
Mitt liv har till största delen bestått av
negationer och undvikanden. Jag har fått öva mig
i att vara lugn och artig och att inte bli
upphetsad av några överraskningar. Och framför
allt att inte ta något annat än vanliga,
anständiga, vardagliga saker på allvar.
Faster övertog mig vid mina föräldrars
skilsmässa — jag var tre år då — och sen
dess har hon inte släppt mig. Uppriktigt talat
är hon en kvinna med vad man kunde kalla
en medfödd fientlighet mot allt som har med
könet att göra. Mina föräldrars olyckliga
uppförande (det var på den tiden då tidningarna
publicerade utförliga redogörelser över
skilsmässorna) och i synnerhet vissa detaljer
i historien chockerade henne till ytterlighet.
När jag började skolan i Harton hyrde hon
ett hus i närheten, så att jag fick bo hemma.
Och hon ordnade det på praktiskt taget samma
sätt när jag låg vid Keble i Oxford. Det är
möjligt att jag av naturen hade vissa
förutsättningar att bli en mammas gosse, och
omständigheterna har befordrat dessa tendenser.
Jag har mjuka händer och en svag vilja.
Jag föredrar att inte fatta viktiga beslut. Faster
har uppfostrat mig till sitt ständiga sällskap
och jag inser mycket väl att den kolossala,
demonstrativa, moderliga ömhet, som hon vid
alla tänkbara tillfällen utvecklat, har gjort
mig bortklemad och osjälvständig. Men ändå
klandrar jag henne inte särskilt för det och
känner ingen särskild bitterhet. Vi två blev
födda till slikt. Hon har alltid varit rik och
det har stått henne fritt att göra som hon ville,
inte bara med sig själv utan också med andra.
Och jag har alltid haft en lugn känsla av att
vara förmögen och skyddad. Vårt liv har varit
fritt från bekymmer hittills. Som de flesta
människor med god börd och god ekonomi
har vi betraktat underlydande och tjänare som
någonting självklart och funnit det lika
självklart att den övriga världen iakttog ett gott
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
